Jag älskar nyår. Inte så mycket kvällen i sig, den spenderar jag helst med människor jag älskar och bara njuter, fest eller inte. Men varje nytt år innebär ju att livet kan gå vidare. Man kan få göra avslut och, framförallt, man kan börja på nytt. Jag knyter ihop säcken och kastar det som inte varit bra bakom mig, det som varit bra sparar jag i en vrå och tar fram för att  njuta av när jag behöver det.

Som alltid har det hunnits med en hel del under ett år. Detta året har varit fyllt av nystarter på flera sätt. Den första omvälvningen var i februari. Jag insåg att hjärtklappningen jag haft ett tag inte riktigt ville ge med sig. Iväg till vårdcentralen i nysäter där jag har turen att träffa en läkare som faktiskt lyssnade och undersökte mig utan stress. En riktig spark i baken blev det. Kolesterolet var högt, blodsockret sköt iväg. Läkaren tittade helt lugnt på mig och frågade vad jag hade sagt till om någon hade kommit in med en häst som hade ont i knäna och hade risiga värden (han förstod nog att det var den enda liknelsen jag skulle gilla). Tja, vad säger man. Dags att minska fodergivan och öka på motionen. Sagt och gjort. Träning och nyttigare mat. Nu är eländiga 20 kilo borta från kroppen, så även hjärtklappning och dåliga värden.

I Maj var det så dags att ta ett annat stort beslut. Efter fem roliga år på ridklubben i Mellerud insåg jag att jag faktiskt inte tyckte det var roligt längre. Sena kvällar, ingen tid för barnen och ett ständigt jagande för att få tillvaron att gå ihop fick tillslut orken att tryta. Tack alla som hejjade på när det var dags att bli egen helt och hållet.

Livet har i stort varit bra 2010, jag har alla mina vänner, min familj och djur omkring mig. De som betyder mest (ni vet vilka ni är) finns där.

Så alla vänner, elever, föräldrar och mest av allt min egen familj, mamma och pappa. Vi ses 2011, tillsammans ser vi till att det blir ett minnesvärt år!

Jäkligt segt att gå upp ur sängen klockan fem på morgonen. Först döda telefonen som är på ringning innan sambon vakanr. Om man tillåter sig att snooza en gång så vaknar nämligen en till i hushållet. Det är inte något av barnen, det är hunden. Då tassar han in i sovrummet med fullfart. Ställer sig vid min sida sängen och glor. Begår man då det fatala misstaget att öppna ett öga, så utbryter det stora slick "duharäntligenvaknat" kalaset.

Med andra ord, imorse när alarmet ringde så stängde jag av det snabbt som attan och gled graciöst ur sängen (det där kan ha varit att överdriva något). Efter att fötterna landar på golvet kommer det fruktade tillfället, ta av täcket från kroppen och släpa sig in på badrummet. Varje morgon när det mest akuta morgonbehovet ska uträttas önskar jag mig under vintertid bara en sak. En toasits av något annat material än det vi har. Plast hade fungerat fint, för det porslinsliknande eländet vi besitter, vill man inte placera  en varm bakdel på. Ni har väl sett hur det går om man provar att slicka på en lykstolpe den här tiden av året. Skulle ni som av en händelse missat detta kan jag, som den snälla människa jag är upplysa er om att tungan fastnar. Ungefär så är det med vår toasits. Nu menar jag INTE att jag slickar på den, men den är så kall så sätter man sig ner tungt riskerar ändalyckten att frysa fast. Inte trevligt alls. Efter att ha stränat låren lite genom att stå så att bakdelen hamnat en centimeter ovanför sitsen så är det bara att ta sig an uppgiften, hitta kläder i garderoben utan att riva ner allt annat.  De som sett vår garderob förstår genast vilket bekymmer det kan vara. Inte för att garderoben i sig är ett problem, det har mer att göra med sorteringen av kläder i den. Nästa moment är den att be en stilla bön att bilen startar på morgonen, eftersom min tummer med herren är begränsad i bilvärlden är det lite av ett lotteri. imorse var den dock snäll och startade utan att gnissla (kan berott på motorvärmaren. Väl på jobbet så har bilen precis blivit sådär härligt varm och när det står minus 26 grader på termometern funderade jag allvarligt på om jag inte bara skulle sitta kvar.

Efter en stunds funderande på hur synd det var om mig som var tvungen att gå ut så sprang jag emellertid in till omklädningsrummet och bytte snabbt om till "grisakläderna". I stallarna är det varmt och skönt så där är sedan allt gott och väl. Men, det finns ju alltid ett men. Eftersom det är så sabla kallt ute så har utfodringen till grisarna i lösdriften frusit. Med andra ord, förmiddagen ska avslutas med att köra ut foder till de små där. in i omklädningsrummet igen. Letar desperat efter min mössa som försvunnit spårlöst. Skiter i mössletandet, ut och fylla kärran med foder. Går 30 meter med kärran då jag tror att fingrarna förfrusit. in i omklädningsrummet igen, letar efter varma handskar (de jag har är tunna ofodrade. Hur jag än söker finns inga att finna. Men, återigen ett men. På tvättställningen hänger chefens nytvättade ullstrumpor. Och eftersom de flyttat till ladugården är de behäftade med ett litet fel, det är hål i hälen. Med andra ord, de fungerade utmärkt som tumvantar. Så, efter lite tragglande sprang jag 100 meter med full skottkärra, iförd strumpor på händerna, lagårdskläder och en gammal väst, samt en snygg röd keps. Det är vid sådana tillfällen jag är glad att min mamma och hennes kamera inte är i närheten.

Nu ska jag krypa ner i soffan med sonen en stund och titta på draktränaren. Mina öron har nu tinat upp och vantar står nu vid sidan av ny toasits högt upp på önskelistan!

Det är kul med vinter :-)

Nina

Det är likadant varje år. När vännerna börjar sin julklappshandel i början av november (några redan i oktober) så har jag fortfarande inte insett att det kommer bli jul i år igen. När det är sisådär en vecka kvar börjar det gro en liten tanke om att det kanske är dags att börja införskaffa lite julklappar. Då kommer nästa bekymmer, hitta en ledig dag utan barn att göra inhandlingen på. I år var jag ute i ovanligt god tid. En hel vecka innan självaste dagen packade sambon och jag in oss i bilen och drog mot Karlstad. Väl där var det så bara att ge sig in i havet av alla andra som (antagligen) precis som mig insett att det började bli bråttom. Det är en konst att på parkeringen inte köra över stressade pensionärer, mammor med barnvagnar och kundvagnar samtidigt som man naturligtvis letar efter en parkering så nära ingången till affärerna som möjligt, Gudbevars om man skulle behöva gå mer än tre steg i onödan! Efter ett riktigt maratonrace blev vi emellertid klara med våra bestyr och kunde åka hem. Helt slut båda två.

I måndags var jag med på skolan och kollade på barnens luciatåg. Efter det skulle det, hör och häpna, julpysslas. Japp, jag skulle minsann tillsammans med fler entusiastiska föräldrar pyssla. Jag är inte riktigt den pyssliga typen. Jag trasslar obönhörligen in fingrarna i all tråd av olika slag som det ofelbart ska träs små,små kulor av olika slag på. För att sedan snurras ihop till diverse olika konsnärliga små saker. Mina fingrar tycks vara skapade för helt andra ändamål än just detta. jag drog en lättnadens suck efter lunchtid då jag fullgjort mitt uppdrag. Kanske kan man införa någon form av träslöjd till nästa års pysselstund?

I helgen avslutades årets utställningssäsong med hamiltonstövarna. Det hökk på att bli årets miss. Jag var helt till fullo inställd på att utställningen var på söndag. Min mor som inga nerver har brukar ringa ganska frekvent dagarna innan utställning och tjata om diverse ting (mestadels om hur god tid vi måste ta på oss). Jag reflekterade alltså inte speciellt mycket över att hon ringer i fredags och är bekymmrad över när jag måste lämna nysäter, för att vara i Väse strax före fyra på morgonen då bussen till utställningen skulle gå. Jag är då fortfarande helt inställd på att vi pratar om fyra på morgonen (okristligt tidigt) söndag morgon. Jag småsippar på mitt glas rödvin när tanken slår mig så jag frågar.

- Det är väl på Söndag vi åker?

- Nej, det är ju imorgon, svarar modern, antagligen ganska nöjd över att ha fått vatten på sin kvarn, att det är bäst att kolla att jag kan hålla tider. Den här gången var jag ju faktiskt ett helt dygn fel....

Rödvinet var det bara att hälla ut i slasken (eller i sambon) för nu var det bara att planera att uppstigningen ur sängen fick ske klockan halv två på natten, för att åka mot Väse och sedan vidare mot Stockholm.

Allt gick som det skulle med resan och dagen spenderades i Stockholm, Älvsjömässan närmre bestämt, där vovvarna blev BIR och BIM. Fatou avslutade sedan med att bli grupp femma. Ett bra avslut helt enkelt.

Nu ska jag ta tag i resten av "att göra listan" innan jul!

Jag är faktiskt ganska morgonpigg. Fast som alla vet så är det ju lite olika det där med vad man anser är tidigt och inte. Bland mina vänner är jag ganska överlägsen vad det gäller att studsa upp ur sängen på morgonen. Men så finns det ju folk  omkring en som är ännu mer morgonpigga. Och är de inte det av naturen, så får de hjälp av sina fyrbenta vänner. En sådan person är min kära mor. Modern är förvisso morgonpigg av naturen. Men har de senaste åren även fått hjälp av fyra stycken perverst pigga stövare. Varför gnäller jag över detta då? Jo, för detta kan drabba (drabbar) även mig. För det mesta har jag klivit upp någon gång mellan sju och åtta alla dagar i veckan. Men om, bara om, jag har den stora fräckheten att ligga kvar och "gona" mig i sängen efter åtta. Då händer det, nästan ofelbart. Mamma ringer. Och vill något väldigt viktigt, fast, när hon tänker efter så har hon glömt bort det för tillfället. Men eftersom jag ändå är vaken kan det ju finnas något annat att dryfta. I Söndags var vi på lite utställningsäventyr i Norge. Då vädergudarna bestämde sig för att visa sig från sin sämre sida så blev det till att inkvartera mor samt de två utställda stövarna (nordiska vinnare blev de) i gästrummet över natten. Gästrummet ligger vägg i vägg med vårt sovrum. En liten ynklig spånskiva är det enda som skiljer rummen åt. Vad händer kl 5 på morgonen. Jo, Fatou (superdiva) tycker att det sovits klart. Börjar vifta på svansen. Slår den i väggen. Intill min huvudkudde.  Det hjälper inte med en spånskiva emellan. Man vaknar ofelbart. Inte bara jag vaknade. Ådidådi shäferhund, för natten inkvarterad i sovrummet vaknar också. Och nu vill ådidådi upp ur sängen. Det vill inte hundens husse som håller i honom i nackskinnet. Ådidådis husse missar emellertid hunden en aning och sätter sin armbåge rakt i mitt onda knä. Ådidådis matte inser att innan hon har ihjäl både sambo och hund är det bäst att stiga upp ur sängen. Detta resulterar i att hundar rastas kl 05.30 på morgonen i tofflor, mössa och morgonrock. Ute visar tempraturen ynkliga 15 minusgrader. Fast det var ändå bättre än en morgon för ett par veckor sedan, då fick jag också hjälp att ta mig ur sängen väldigt tidigt. Ådidådi försöker desperat få liv i mig vid halv fyra snåret på morgonen (så morgonpigg är jag inte) när jag i dvala hör att han rantar upp och ner i trappen, tar jag mig i kragen och masar mig upp ur sängen. Snabbt på med morgonrocken. Då hör jag det. Ett skvalande ljud. Stackars hunden kan inte längre hålla sig utan han sitter i trappen och kissar. Fan, snabbt ner för trappen drar med mig hunden ut genom dörren. Snabbt in igen, måste ha på mig ett par skor (10 minus ute) innan hunden får för sig att dra en repa runt gården på morgonen ylandes. In med fötterna i sambons jättestora vinterskor. Hund börjar glatt skälla utanför. Slänger mig ut på trappen, då ett "chippande" ljud hörs. Från mina skor. På väg ut genom hallen har den kissande hunden prickat sambons båda skor. Dessa skor som vid detta tillfälle sitter på mina bara fötter. Halv fyra på morgonen, iförd morgonrock och kiss skor springer jag ut på gräsmattan för att fånga in hunden som glatt tycker att det är dags att gå upp och leka tid. Låt mig sova!

Ha det gott