Gulligt, bad mig en av mina absoluta favorit människor i denna världen. Gulligt, hm, jag är ganska dålig på gulliga saker. Jag är bra på mycket annat, jobba tillexempel, jag är hejjig på att jobba. Lite för mycket emellanåt kan tyckas men ändock, jag jobbar på rätt bra (självgod är jag också). Jag är ganska på att vara förvirrad också. Något slags årsbästa satte jag under veckan. Efter att bilen brakat (numer lagad) så jobbade jag lite till. Resten av veckan spenderades hos grisarna. Min kära chef var tvungen att fixa lite med sina ögon så han var som omväxling inte tillgänglig just dessa dagar. Med andra ord, värmlands mest förvirrade människa skulle nu styra runt det hela själv. Fredagen började mer förvirrat än vanligt då foderdatorn behagade att ha helt andra åsikter än jag. Vi var med andra ord inte sams alls. Jag sprang som en "tätting" och tryckte på diverse knappar för att försöka få det att fungera, samtidigt som gårdens övriga (väldigt många) grisar även de ville ha min odelade uppmärksamhet. Mitt i detta virrvar kommer bästaste vännen pumba (passande namn va?) alias Lojz förbi för att säga hej. Ungefär samtidigt glider det in en annan för mig okänd bil in på gårdsplanen. Jag tycker det ser ut som den är norge registrerad. Med andra ord förväntar jag mig att få höra norska från föraren. När det dröjde ett tag innan föraren steg ut så fortsatte jag prata med Lojz. Efter en stund kommer föraren ut ur bilen och fram till mig och Lojzan. Detta ångrar nog den stackars mannen bittert. Mannen i fråga var av utländsk härkomst, dock inte norge utan mer söderöver. Jag som just där och då är, trött, helt fokuserad på jobbet, och hör lite allmänt illa, tycker mig höra hur han säger.

- Är det du som har schäfern?

- Eh, ja det är jag. Svara jag lite lätt undrande.

- Ja, alltså var har du schäfern, frågar mannen igen. Så låter det i mina öron. Jag börjar nu bli rädd att Ådi sprungit ut i vägen för bilarna heller irriterat någon granne. Tills jag minns att han är på kontoret. Varpå jag svarar

- Nej han sitter inlåst på kontoret.

Mannen ser nu VÄLDIGT förvånad ut! Där någonstans går det upp ett ljus, mina öron omförvandlar alldeles för sent vad han sagt. Han frågar faktiskt var jag har chefen. Jag undrade faktiskt lite desperat där en sekund vad katten han ville med min hund.

Jag förklarar med knallrött ansikte att chefen inte är inlåst på kontoret utan helt enkelt inte tillgänglig. Nu kommer nästa harang med ord från mannen, som antagligen ansåg att jag gjorde skäl för ordet bimbo.

- Jag har verktiiig....

- Eh, ja, säger jag och provar med att fyra av ett leende, men fortsätter dessvärre att stirra på honom helt oförstående!

Nu griper Lojz in som räddare i nöden. Väsande från sin plats säger hon.

- Nina, han har verktyg!

- Aha, du har verktyg. Så bra

 stackars människa. Han kan ju inte hjälpa att mina två hjärnceller dansade rumba i huvudet istället för att fokusera på det som hände just då.

Låt oss säga att det iallfall roade Lojz som skrattade glatt.

Jag är ytterst tveksam till om han kommer tillbaka till gården

Jag köpte inga skruvdragare eller annat som det kunde tänkas gälla. Med facit i  hand borde jag nog inte lämnat sängen alls den dagen.

Förrvirrad, ja, hör illa, ja, gullig? Nja....

Ska nog nynna lite till Bo Kaspers, hon är så söt när hon sover....

Det är nog då jag är som gulligast!

Med hopp om livet

Nina

Inihelsike (känner egentligen för att använda mig av kraftigare uttryck) trött på saker som ska krångla. Och när jag säger saker så menar jag alltsom oftast bilar. Och då i synnerhet, mina bilar. Eller, nej nu ska jag rätta det, inte mina bilar. Bilar som jag för dagen kör. Jag kan förstå att mercan som jag under åtta långa år, misshandlade rent fysiskt, i form av obefintlig service, få byten av olja (läs inga), och alla andra oräkneliga felbehandlingar jag gav den. Jag kan förstå om den emellanåt inte riktigt ville det jag ville. Men såhär i efterhand får jag nog säga att den var fantastisk.

När sambon i veckan åkte till storstan för att jobba fick han ta "min" bil. Kvar blev hans som, jag citerar, "det inte är några bekymmer med".

Nä, heller hur!

Det hela började redan i måndags, men då får jag medge att jag hade den största (hela) skulden i fadäsen, inte bilen! Nja, egentligen började det bekymret redan i fredags. Efter att ha jobbat ett par timmar och hemfärd skulle ske de få sketna kilometrarna hem från grisarnas boning, så såg jag att det nog var dags att tanka. Men, eftersom bilen ska gå minst åtta mil på reserven och den stod på fem mil, så tänkte jag i vanlig ordning att jag tankar på Måndag när jag ska ner till Mellerud på jobb. Det jag inte riktigt tagit med i "hur långt man tar sig på reservtanken" var iskallt väder som gör att bilen drar betydligt mer vid varje start. Men se det blev jag varse om i måndags morse. Packar alla saker, samma visa som alltid, uppför trappen, nedför trappen, upp igen för att hämta något som ska med. Klar, allt till reda, startar bilen, backar bilen, bilen börjar "bluddra", bilen stannar! Fan, fan, fan, helvetes.....

Hur ska jag nu  göra. Ensam på gården, mina "vanliga" räddare i nöden inte hemma. Ringer lite bittert till sambon  som tillika med bilen inte kunde anklagas för denna snöpliga morgonstund (fast riktigt så rationellt tänker jag inte just då). Känner hur turen vänder när det visar sig finnas en dunk med lite bensin i hemma, tillräckligt för att jag ska ta mig till macken och tanka. Jag borde ha vetat bättre!

Jobbar måndag, tisdag i Mellerud samt Strömstad, hästarna sköter sig, eleverna är fantastiska. Ganska nöjd och glad i hågen ska jag packa mina saker och dra mig tillbaka till värmland igen. Nu börjas det. Bilen är död. Min chef som sett mig ge mig i kast med hans unghästar hela dagen förbarmar sig över mig (bilen) och med hjälp av hans startkablar (jag har naturligtvis inga sådana i bilen) och en annan mer startvillig bil får vi igång bilen. För att inte begå samma misstag som i måndags tankar jag i mellerud, och okej, jag medger, det var korkat att efter en dryg mil stänga av bilen. Shells personal få rycka ut med sina startkablar, åter på väg. Kommer till Åmål, in och handla. Nu har bilen gått nio mil så batteriet torde ha återhämtat sig. Ut ut affären, bil startar. Vidare mot Säffle och gymmet, tränar så svetten lackar, kommer ut, sätter mig i bilen, vrider på nyckeln. Biljävlen muttrar knappt, än mindre startar. Nu gäller det att så snabbt som möjligt ragga tag på närmsta karl på parkeringen som ser ut som han äger och ännu hellre har med sig ett par startkablar. Ett offer anländer, springer fram och blinkar med ögonfransarna, tills jag inser att jag är, svettig, har träningsbyxor, hästjackan och en stor brun mössa med tofs på, dessutom är jag osminkad och ser snarast ut som något katten släpat in (ut). Ser istället ynklig ut och får hjälp att åter starta bilen. Allt väl, svänger in på mc donalds för att få mig min välförtjänta latte. Beställer, betalar, får latten, svänger ut från mcd, kör fem meter, bilen bluddrar och sedan, den dör.....

Har såpass mycket fart att jag kommer ifrån vägen upp till infarten in till en annan parkering, lämpligt nog stannar bilen lite innan jag kommer in på den och står parkerad på en gång och cykelväg. Så himla kul!

Det är då man är oändligt tacksam över goda vänner som rycker ut och hjälper till. Nu står bilen parkerad i säffle och där kan den stå och skämmas ett tag, för den är minsann både servad och "omoljad" och massor med andra fiffiga saker som min sambo fixar med.

Med hopp om livet men inte bilen

Nina

Klar förvirring råder! Alltid! jag blir ganska ofta trött på mig själv. Det finns säkert åtsilliga tillfällen då även mina nära och kära blir trötta på mig, men det är inte samma sak! Som allra tröttast blir jag nog på att aldrig ha koll på vart mina saker är. Bilnycklar, mobiltelfon, plånbok osv... Förr, när jag hade två mobiler löste sig det ofta med att jag för det mesta visste vart jag hade den ena, då kunde jag ringa på den andra. Tänk vad förvånad jag blev den gången som jag hittade den liggandes brevid mjölkpaketet. Mjölkpaketet i sin tur stod där mjölkpaket allt som oftast står. I kylskåpet! Bilnycklarna är dock nummer ett på min lista över saker som helt mystiskt försvinner. Så även härom morgonen. Skulle iväg och jobba med de små grisarna tidigt. Barnen, som morgonen till ära var hemma och skulle avlämnas på skolan var inte jätte behjälpliga denna morgon. Stönade mig upp ur sängen vid halvsju (inte supertidigt, men nu var jag trött ändå) Väcker barnen som sätter sig under en filt i soffan och tittar på tv. ut i stallet. Försöker att få ut hästarna på den underbara isgatan som bildats på vägen till hagen, utan att både jag och djuren slår oss sönder och samman. In, kaffe, frukost till samtliga. Även hunden som har fullt upp med att skälla ut gårdens osynliga katter varje morgon fick sin frukost serverad. Sen börjas det.

- Snälla barnen, sätt på er kläder, borsta håret så är ni klara när vi ska åka.

- Ja mamma.

Dricker kaffe, kollar mailen. Pratar med barnen.

- Elvira, har du borstat håret.

- Nej, jag hittar inte borsten.

Letar efter någon av hushållets alla borstar. Hittar tillslut en som nog är avsedd för en barbie och frågar dottern om hon inte kan använda den.

Efter viss argumentation, visar sig borsten tillslut. På ett stället borstar inte borde bo på.

I god tid kommer nästa stridsfråga.

- Var nu snälla och sätt på er ytterkläder så vi kan åka.

- Ja mamma.

- Mamma, mina skor är blöta!

- Ta då stövlarna.

-Går inte, de är hos pappa.

Suck och pust, vad gör man? Jo, man skickar helt sonika iväg barnet i pjäxor till skolan (inte slalom vill jag poängtera) Sonen var lika nöjd för det.

Alla i bilen.

- Men vad... FN, vart är bilnycklarna. Inte i bilen (där de brukar vara).

Det värsta med det här är att jag inte har någon annan än mig själv att skylla på. Barnen rycker inte ur bilnycklarna. Nu börjar det. Upp för trappen, de ligger nog på köksbänken. Inte det. Ner för trappen. De är nog i jackan jag hade igår. Inte det. Upp för trappen, vart i hela världen har jag lagt dem. Detta pågår så ett par minuter. Inte kunde jag komma ihåg att jag av någon OUTGRUNDLIG anledning lagt dem i nyckelskåpet! Det händer ju inte! Jag måste ha något slag ordningsamt spöke som på ett diskret sätt försöker säga mig något.

Tror ni det hjälper. Nä, knappast, imorse var de inte där de borde vara, och vart de är, ah, jag hittar dem nog sen!

ha det gött! Nina

Jag ska inte sticka under stol med att jag har njutit av decembers månads relativa lugn. Att slippa resor under en period är vansinnigt skönt. Nu börjar det dock så smått att öka med träningar, tävlingar och häst jobb igen. Trögt att komma igång med rutinerna, men gött när det väl är inrutat igen.

Apprpå resor. När man kör cirkus 7000 mil om året så är det väldigt praktiskt med en bil som fungerar. Det har ju hänt, en gång, kanske två (?) att min (a) bilar inte riktigt har samma inställning till det där med att starta som jag har. Häromdagen blev det dock lite pinsamt. Torsdag förmiddag. Klar tidigt hos grisarna, åker direkt hem för att hinna mocka stallet. Jag lyssnade i vanlig ordning på en bok i bilen. När jag parkerade vid stallet så var det ett väldigt spännande kapitel så jag lät radion vara på. Stallet tar ju bara 15 minuter att göra så inte tänkte jag på att batteriet kunde laddas ur. Rätt som det är tystnar emellertid radion. Lite konfunderad går jag till bilen och kollar på stereon. Död! Fan, provar att starta bilen. Död, inte en tillstymelse till liv. Ringer sambon, riktigt irriterad över den värdelösa bilen som inte klarar av att stå med radion på i en kvart. Konstigt tyckte sambon som dagen till ära är på jobb och inte alls kan rädda mig ur denna situation. Får tag på Persson, japp hon har startkablar och lovar göra en utryckning. får även tag på Roine och Pelle som även de anländer. Under tiden som jag väntar på dem ställer jag mig i duschen för att få bort lite grislukt. Rätt som det är hör jag Roines röst i huset.

- Du Nina, om du vill ha besök av oss kan du bara säga det. Bilen startade ju direkt vi vred på nyckeln.

Det är inte möjligt! Vilt svärandes kommer jag ur duschen. Vid det här laget har även Nina P anlänt.

- Jag lovar, den startade inte.

Nu är det ju så att det är en automat. Om man inte sätter växelspaken i parkeringsläge startar den inte.... Hm, hoppsan...

Till en helt annan sak. Har ni sett filmen Crocodile Dundee? Där går Australiensarna på så kallade "Walk Abouts" i vildmarken. Det gjorde en av "mina" suggor i fredags oxå. Åkte och fikade hos en av mina vänner som står ut med grislukt direkt efter jobbet i fredags. Hon bor bara en kilometer ifrån gården där jag jobbar med grisar. Efter en stund var det dags att avlägsna sig för att hämta upp dottern från skolan. Döm om min förvåning när jag längs vägen möts av en gris. En stor gris! Och inte en av det vilda slaget, utan en av våra suggor. När man väger 300 kilo och har modell taxben borde det vara en fysisk omöjlighet att hoppa ur en upphöjd box. Att sedan öppna två dörrar för att ta sig ut borde heller inte vara så lätt om man nu betänker att man är en gris. Detta har emellertid ingen talat om för fru gris. Glatt travande kom hon utmed landsvägen en bra bit från stallarna. Jag vet inte vem som var mest snopen. jag som inte förväntade mig att se henne där, heller hon som nog inte räknat med att träffa mig där, utanför arbetstid!

Nu ska jag inta soffan. Imorgon väntar en timma på gymmet sedan blir det jobb under veckan. äntligen har den eländiga sjukan som gav mig feber och noll ork behagat försvinna.

ha det gott där ute alla glada!

Nina