Kan tillhöra det absolut tråkigaste jag vet. Vika tvätt kommer nog på delad första plats. Nu är jag iochförsig inte speciellt illa berörd av att ha "lite skit i hörnen". Men, när hörnen har intagit hela hemmet, då ruttnar även jag. Jag fick en fin tavla av en nära vän där det står, "dammtussar är änglarnas små tofflor". När man har en Ådi hund, två barn och jobbar i ett stall utvecklas dessa tofflor snarare till en hel dress. Komplett med tröja, strumpor, byxor, fan vet om det inte räcker till änglarnas vingar samt gloria oxå. Nu föll det sig inte bättre än att jag igår vaknade och insåg att det nu inträtt ett kaos i hemmet. Nej, kaos är fel ord. Hund, barn och hästhår samt fulltidsjobb (hm, heller kanske lite mer än fulltid) hade snarast orsakt något som bara kan liknas med bombnedslag. Och då menar jag inte någon liten mesig bomb. Nej en provsprängning av någon stackars atoll ute i havet hade inte kunnat orsaka värre röra (om man bortser från att det inte står några fredsaktivister utanför min dörr). Och eftersom inga fredsaktivister stod på kö för att hjälpa till var det bara att rulla upp ärmarna, sluta tjura och börja städa. Sluta tjura var nog en överdrift, att städa är inget som gör mig munter. När jag efter att ha skurat köket öppnar dörren på garderoben och tittar på tvätthögen. Nej inte högen, ett jävla berg. Man kunde nog haft höghöjdsträning om man klättrat upp. Tvätta går väl bra, men sen ska skiten vikas, och efter den väl är vikt så är det ju inte så att den galopperar in och lägger sig i prydliga högar på rätt ställe. Börjar med barnens hög (sortering i färg finns inte på kartan, det som inte överlever 40 grader blandat, ja det dör...) efter att vikt och lagt i prydliga högar öppnar jag barnens garderob. Helvetsjävlaskit, blir våldsamt attackerad av illasinnade "ickelängreprydligtviktaplagg" som de små sötnosarna vid ex antal oövervakade påklädningar knölat in...

Drar på Cornelis på hög volym för att lätta upp lite (winnerbäck när jag är jävligt irriterad)

Sjunger glatt med i "Polarn Pär på socialen". Startar dammsugaren, modell stor industri. Drar den med till vardagsrummet. Helt inne i musiken reagerar jag inte på att den fastnar. Vad gör man då. Jo drar lite hårdare, dammsugaren välter, och den modellen har ingen påse. Det vill säga, allt som jag har i den ramlar ut... På golvet som består av fasansfull många träspringor.

Svär osande eder, plockar ihop skiten. Startar eländet igen, får bort det jag vält ut samt alla små "tofflor". Ger mig på sofforna. Men, vad i hela höga har hänt. Vem har lämnat kvar en schäfer utan kropp under mina dynor. Stirrar ilsket på hunden som genast kryper ner för trappen och flyr undan (han har vett att inse när matte börjar bli riktigt irriterad).

Helt svett i slutet av dagen, ut till stallet, fixa med maten till de små, då finns det bara en sak som hägrar. Härmed ska "Rut" komma hit varannan vecka. Så här kan jag inte ha det. Finns inte på kartan att jag hinner med. Bara att inse, jag jobbar massor och har dessutom helt andra prioriteringar i mitt liv när jag är ledig. Städa är INTE ett av dem. Det finns väldigt mycket i livet som är bättre... Barn, jobb, hästar, hundar och, ja andra speciella människor!

Ska passa på att säga grattis till den finaste Camilla jag vet som fyller år idag, Fors är efternamnet!

Må gott folket och vet ni,lite skit rensar magen!

Om jag snart kan börja skylla på åldern vad gäller en del av mina (o)vanor? Heller om jag bara ska skylla det på min mor och det faktum att hon verkat kastat över väldigt många av sina gener på mig! Mamma, du kan väl försöka med ett försvarstal av något slag men faktum är att jag tvivlar på att de som känner oss båda kommer att påstå att det inte finns massor av likheter! De senaste veckorna har varit fyllda med, jobb, jobb och ganska mycket mer jobb. Det är i sig inget nytt, men tänk så skönt det då vore om man inte lidit av total senilitet. Nu får jag iochförsig en väldig massa motion av detta ständiga rännande efter saker som jag glömt. Ta en normal morgon i hemmet. Vaknar alldeles för tidigt och svär en ramsa över att inte kunna sova på morgonen. På med kaffe och en stund vid datorn för att, ja, hör på den här. Lyssna en stund på P4 ( ja, lite pinsamt ) är det då Lördag morgon och jag inte jobbar så blir det ring så spelar vi. Någonstans där undrar jag vart partymissilen tagit vägen. Läsa statusuppdateringar på facebook, folk som timman innan jag gått upp kommit hem från efterfesten. Efterfest, jo tjena, jag har numer fullt upp att hålla ögonen öppna efter kl tio på kvällen (pinsamt igen men en tydlig mamma gen). Åter till den extra motionen. Om det nu råkar vara vardag (vilket det ju faktiskt är de flesta mornar) så inser jag att jag lika gärna kan dra och jobba ett par timmar eftersom jag likt en pensionär inte kan sova ändå. Kläder, kläder är jäkligt bra att ha om man ska jobba (iallfall i mina yrken). Har jag nu kvällen innan varit listig, så har jag dumpat morgonens kläder på golvet nedanför sängen. Annars är det bara att bege sig till garderoben som mest liknar en krigszon i ett olycksdrabbat land. Efter ytterligare ett gäng svordomar (de första kommer när jag slår ena stortån i tröskeln till sovrummet) så brukar det trots allt gå att finna något att ha på sig. Sedan full fart nerför trappen. Ut till bilen. Fan, varför tog jag ut nycklarna ur den igår, och framförallt. Vart har jag lagt dem. Nu vore det på sin plats med ett larm på dem.Uppför trappen, nähä inte vid datorn. Springer nerför trappen för att titta om jag varit smart nog att hänga dem bredvid dörren. I 99% av fallen är det inte så. Uppför trappen igen. Hittar nycklarna på de mest osannolika ställen. Häromdagen i kylskåpet bredvid äggen (fråga inte). Ner till bilen igen. Starta, FAN, slut på soppa i bilen, måste tanka. Se sig omkring för att inse att man drabbats av något slags storhetsvansinne i "ordentligt uppförande" plånboken är inne. Och åter, vart har jag lagt den!?! Uppför trappen, nej, inte på övervåningen. Nerför trappen, nix inte där heller. Uppför trappen och se, helt otippat i soppåsen som hänger på vedspisen, hade visst lagt den kvar efter att jag handlat, tur att den var tom bortsett från plånboken.

Efter detta race kommer jag ganska svettig till jobbet. Så nu är den stora frågan, är det åldern heller den allmänna förvirringen som orsakar detta ständiga kaos. Tur att jag håller koll på jobbet, alltid något.

Appropå motion. För ett tag sedan fick jag av någon outgrundlig anledning för mig att jag efter tre veckors träningsuppehåll (bortsett från de fem dagliga timmarna i sadeln) att jag nog var i mitt livs form. På med träningskläderna och sedan iväg på en runda på 8 kilometer. Efter att ha avverkat dem i rask takt, satte jag mig nöjd i soffan. Inte riktigt lika nöjd när jag dagen därpå skulle göra ett panterskutt ur sängen. Byt ut panter mot baktung, framhalt elefant! Efter att ha snubblat över tröskeln, med båda tårna som offer, fick jag trots visst motstånd ner ändan på toasitsen. Ner gick ju ganska bra. Men upp. Jag avhöll mig dock från att ropa på mina barn för att be dem hjälpa mig upp. Det får jag nog spara på tills den verkliga och inte den inbillade pensionsåldern inträffar!

Nej, nu är det väl bäst att fixa med lite papper innan jag glömt vad jag ska göra.

Ta hand om varandra

// Nina