Har det blivit mycket av idag. Trodde nog jag hade förberett mig på att det var dags att ta bort paddy. Tone och Tohrleifur ställde upp och hjälpte till så jag behövde inte vara med. Jag hade inte gjort någon lugnande nytta för hans del ändå. 1992 i Maj åkte vi och tittade på Paddy, eller Selected Paddy som var hans riktiga namn. Två dagar senare hämtades han hem till värmland.Av alla hästar jag haft genom åren så har han varit den mest speciella. Många har hört av sig under dagen som minns honom från tävlingsbanorna. Och visst, jag har massor av roliga minnen otaliga segrar, toppplaceringar på poänglistor, men mina bästa minnen är faktiskt hemifrån.

i grums där vi bodde i fyra år gick han lös i vår trädgård bland äppelträden. under fina dagar låg jag utsträckt på hans rygg och läste Min Häst, med huvudet på hans kors medan han stilla gick omkring och undersökte sina domäner (utom den gången brorsan sparkade en fotboll i baken på honom, då fick jag undersöka gräset). På den stora stentrappen la jag hans favorit äppelgodis, han kunde tricket att snoka rätt på dem . Två starka  minnen jag har       från tävlingsplatser, en när vi i Hermanstorp störtade i en oxer då han bestämde själv när det var dags att hoppa av. Vi välte båda och jag hamnade framför paddy bland alla bommar. Han stod på knä. Hade han valt att resa sig så hade han trampat mig i magen. Men inte Paddy, han stod kvar tills jag fått hjälp upp innan han reste sig upp och la huvudet vid min axel. Andra gången var en tävling i småland. På första hindret i omhoppningen satt banbyggaren när vi red emot, jag försökte styra ifrån. inte Paddy. Jag välte murtornet med mitt vänstra knä. Fyra hinder återstod och när vi gick imål ramlade jag av, mitt knä kändes som det gått av på mitten. När några flickor försökte leda ut Paddy från banan vägrade han flytta på sig, så sjukvårdarna bar mig bort till duschspiltan på båren så att paddy kunde skötas om, innan de tog itu med mig.

Vid veterinär besiktninga hade jag honom alltid lös springande vid min sida, han sprang inte gärna när jag höll fast honom, men det spelade ju ingen roll, han följde ju mig ändå dit jag gick.

jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Finaste gamla hästen, han lärde även min Elvira att bli säker i sadeln. Hennes första rosett tog hon tillsammans med Paddy.

Ikväll tänder vi ett ljus för honom, jag citerar Roines ord han skickade till mig. " Paddy hann först av alla hästarna till grönbetet i år, nu äter han färska äpplen och njuter"

Älskade, älskade vän vad jag saknar dig, få är förunnade att ha fått haft en sådan häst så länge"