Att hålla min stora käft stängd! Nu applåderar säkert ett antal av mina vänner som vet att det glappar emellanåt hejdlöst och helt utan filtrering när jag öppnar munnen. Men, nu var det emellertid inte riktigt det jag menade. Under de varma dagarna som äntligen dök upp under sommaren så begav jag och barnen oss till Borgviks Vattenskidklubb. Ett härligt ställe där barnen provade att åka ring bakom båt. Jag satt och kollade lite avundsjukt på de modiga som åkte vattenskidor.Att åka vattenskidor hör till kategorin alltid velat prova men inte vågat.

 Men, man ska ju som bekant inte gå i graven nyfiken.

 Alltså, vattenskidor på, bra instruktioner, och sedan. Japp, sedan åkte jag, upp på första försöket, och precis när jag tänkte, detta går fint, hur svårt var det här på en skala (kanske 300 meter) och som bekant, högmod går före fall! PÅ något outgrundligt vis trasslade jag in skidorna i varandra. Och då kära vänner, då blev det bokstavligt talat skitsvårt. Och det är här det där med att hålla käften stängd kommer in. För vad gör jag när jag inser att det går ått helsike? Jo, jag tar ett djupt andetag! Det hade ju i sig inte varit något bekymmer, om det inte varit så att jag redan befann mig under vattenytan. Helt inställd på att min sista stund nog var kommen och att vattensporter inte är min grej lyckades jag så ta mig upp till ytan (ja, jag hade flytväst). Men, nu vill man ju inte ge upp så lätt. Upp igen och efter ett par gånger hade jag lite koll på läget.

Appropå koll på läget. Min kära chef i gristallen bestämde sig för att han skulle prova att ta semester. Och inte nöjer han sig med att semestra lite lokalt, runt Nysäter med omnejd. Nej, han bestämmer sig för att Bulgarien är lagom långt bort. Hela våren har jag gått på jobbet och tänkt " det är lugnt jag hinner lära mig det här sen". Nu kom inte sen. Utan sen blev till ett nu!

Planet mot Bulgarien hann knappt lyfta innan det börjades. Utfodringen ville inte som jag ville. Och inte bara den. Motorskyddet löste ut oavbrutet, det larmade på ventiler, och kaoset var ett faktum.

In rings så Åke ( elektriker och alltiallo). Vi kliar oss båda i huvudet och funderar lite på i vilken ände av problemet vi ska börja.

Vi kom överens om att det antagligen var i ventilerna det största problemet satt. Och satt gjorde det, bokstavligen! "Gå aldrig i ett grishus naken ", det är en omskrivning för att alltid ha med sig en 13 "nyckel" i fickan. Efter att ha skruvat loss och fixat 60 ventiler var vi rätt slitna men ganska nöjda med oss själva. Jag går in och tittar på datorn och konstaterar lugnt att det inte ska fodra i stall  nummer ett på en stund så vi kan skruva vidare. Nu hade jag dock inte tittat efter tillräckligt noga. Stackars Åke står på en stege med en öppen ventil som han rensar. Jag går till foderrummet och kollar att rörcirkuleringen fungerar i grannstallet (trodde jag). Blev uppriktigt förvånad när jag fick felmeddelanden oavbrutet. Trycker irriterat på "omstart" sisådär 6 gånger. Då kommer Åke......

Med en vild uppsynd och håret på ända.

- Nina, rörcirkulerar det i stallet jag står.

- Nej, säger jag förvånat.

- Jo säger Åke (det var visst ingen fråga utan ett konstaterande)

Detta hade resulterat i att varje gång jag startade om systemet, sprutade det ut grismat. ÖVERALLT!!

Åke kunde senare trösta sig med att jag glömde stänga luften till en nerskruvad ventil

Resultatet? Återigen, jag borde lära mig att stänga min stora käft! Nu VET jag hur grismat smakar. Och nej, jättegott var det inte!

Nu är det inte många dagar innan chefen återvänder. Vet ni, det ska bli ganska skönt!

Tjo och hej!