Ibland, i synnerhet när man gör något tråkigt så är det lätt att drömma sig tillbaka och minnas att "det var allt bättre förr". Bara att man är gammal nog att säga de orden kan ju får en att tycka att det nog var bättre för ex antal år sedan. Vad tror ni framkallat dessa tankar. Jo, de senaste dagarnas ständiga skurande och städande. 

Nu förstår jag mammas uppgivna min när hon skurat golven och städat i huset och jag kom in, slängde av mig mina ridbyxor, täckta i allsköns "bröte",sparkade av mig ridstövlarna, täckta av lera och spån, frågandes;

- Vad blir det för mat (i bästa Per Morberg anda) 

Jag är (som jag nog upprepat vid ett antal tillfällen) på intet sätt någon pedant vad hemmet anbelangar (hästarna ska gärna glänsa) Men, när dammtussarna gör aggresiva utfall mot mina fötter och fäller mig, på väg in till vardagsrummet när jag håller ett glas gott rött i handen, då är det nog.

Sagt och gjort, det är bara att avsätta en dag till storstädning! Men....

Vad hjälper det? Tre hundar, två av dem fäller, en löper och en springer in och ut som han vill... Ja ni kan säkert räkna ut hur länge den nystädade känslan håller i sig. Och sedan är det resten av familjen. Av någon anledning är min dotter ganska lik sin mamma. Det vill säga, hon kommer in från stallet, sparkar av sig de smutsiga ridstövlarna i hallen, lägger jackan på golvet och säger.

- Vad blir det för mat?

Och sonen dumpar glatt allt runt sig och tycker att de är trivsamt på det viset.

En dag, sen är det bara att städa om allt igen....

Det är då som man minns tillbaka.

Ett rum och kök i Karlstad. Inte en fällande, löpande hund på mils avstånd. Inga barn med skitiga skor, inget ansvar alls för någon. Visserligen två marsvin vid namn gin och Tonic, men de smutsade som ner en väldigt begränsad yta och ansvaret över dem var inte betungande.

Å andra sidan. Där fanns heller inga vovvar som man kunde mysa med på kvällen.

Inte heller fanns det åtaganden i form av föräldramöten, skolläkare osv... (som jag oftast glömmer)

Å andra sidan. Inga snosiga små barn som kröp upp i soffan och sa;

- Jag älskar dig mamma.

Inte heller fanns det någon sambo att ta hänsyn till och anpassa sig efter.

Å andra sidan. Det fanns ingen att dela dagens ämnen med, glada eller jobbiga , inte heller någon att krypa upp hos och snarka i örat på kvällen...

Inte heller var det någon som brydde sig om när man ramlade in fyra på morgonen, lagom glad i hatten.

Men var det egentligen bättre?

Nej, det var det nog inte. Var sak har sin tid, och jag är glad att leva i min tid, i nutid.

 Stallet fyllt av hästar. Huset fyllt av familjen (där även hundarna ingår)  även om det ibland är skönt att drömma sig tillbaka, vill jag inte byta.

Och ja, det händer att jag skriver inlägg utan en massa ironi och sarkasm för att roa omvärlden. Ibland behöver jag bara påminna mig själv om hur bra jag har det....

Skärskilt om jag umgåtts för tajt med herr dammsugare!

Till alla där ute, ta hand om varandra!

N   ina