Ibland, i synnerhet när man gör något tråkigt så är det lätt att drömma sig tillbaka och minnas att "det var allt bättre förr". Bara att man är gammal nog att säga de orden kan ju får en att tycka att det nog var bättre för ex antal år sedan. Vad tror ni framkallat dessa tankar. Jo, de senaste dagarnas ständiga skurande och städande. 

Nu förstår jag mammas uppgivna min när hon skurat golven och städat i huset och jag kom in, slängde av mig mina ridbyxor, täckta i allsköns "bröte",sparkade av mig ridstövlarna, täckta av lera och spån, frågandes;

- Vad blir det för mat (i bästa Per Morberg anda) 

Jag är (som jag nog upprepat vid ett antal tillfällen) på intet sätt någon pedant vad hemmet anbelangar (hästarna ska gärna glänsa) Men, när dammtussarna gör aggresiva utfall mot mina fötter och fäller mig, på väg in till vardagsrummet när jag håller ett glas gott rött i handen, då är det nog.

Sagt och gjort, det är bara att avsätta en dag till storstädning! Men....

Vad hjälper det? Tre hundar, två av dem fäller, en löper och en springer in och ut som han vill... Ja ni kan säkert räkna ut hur länge den nystädade känslan håller i sig. Och sedan är det resten av familjen. Av någon anledning är min dotter ganska lik sin mamma. Det vill säga, hon kommer in från stallet, sparkar av sig de smutsiga ridstövlarna i hallen, lägger jackan på golvet och säger.

- Vad blir det för mat?

Och sonen dumpar glatt allt runt sig och tycker att de är trivsamt på det viset.

En dag, sen är det bara att städa om allt igen....

Det är då som man minns tillbaka.

Ett rum och kök i Karlstad. Inte en fällande, löpande hund på mils avstånd. Inga barn med skitiga skor, inget ansvar alls för någon. Visserligen två marsvin vid namn gin och Tonic, men de smutsade som ner en väldigt begränsad yta och ansvaret över dem var inte betungande.

Å andra sidan. Där fanns heller inga vovvar som man kunde mysa med på kvällen.

Inte heller fanns det åtaganden i form av föräldramöten, skolläkare osv... (som jag oftast glömmer)

Å andra sidan. Inga snosiga små barn som kröp upp i soffan och sa;

- Jag älskar dig mamma.

Inte heller fanns det någon sambo att ta hänsyn till och anpassa sig efter.

Å andra sidan. Det fanns ingen att dela dagens ämnen med, glada eller jobbiga , inte heller någon att krypa upp hos och snarka i örat på kvällen...

Inte heller var det någon som brydde sig om när man ramlade in fyra på morgonen, lagom glad i hatten.

Men var det egentligen bättre?

Nej, det var det nog inte. Var sak har sin tid, och jag är glad att leva i min tid, i nutid.

 Stallet fyllt av hästar. Huset fyllt av familjen (där även hundarna ingår)  även om det ibland är skönt att drömma sig tillbaka, vill jag inte byta.

Och ja, det händer att jag skriver inlägg utan en massa ironi och sarkasm för att roa omvärlden. Ibland behöver jag bara påminna mig själv om hur bra jag har det....

Skärskilt om jag umgåtts för tajt med herr dammsugare!

Till alla där ute, ta hand om varandra!

N   ina

Är faktiskt ingen lek! De senaste dagarna har varit fyllda av idel nya upplevelser. Här kommer en summering av de senaste dagarnas lärdomar, ur mitt perspektiv! Och tro inte att jag inte tagit det hela på allvar, det var ûber jävligt men, man kan ju välja att i efterhand när allt gått bra se de komiska delarna i det hela.

För att nu göra en lång historia kort så var jag för tre veckor sedan ordentligt skitförkyld, inte så hög feber, men genomtät och lite öroninflammation (bara för att mysa till det lite). Under denna perioden tog jag mig två helt lediga dagar (skulle nog lagt till ett par), vilket, såhär i efterhand, har visat sig vara ett av mina mindre bra val, för att inte säga rakt ut, ett pissdåligt val!

Efter en kanon vecka med solsken, fina unghästar som gick som klockor osv, så tog jag helgen rätt nöjd med mig själv. Vaknar i fredags natt, börjar ana oråd. En halsmandel har börjat göra ganska ont.

Lördag:

 Åker till grisarna och hjälper till ett par timmar med flyttning emellan stallar. Tills chefen säger.

-Nina, du är svullen på ena sidan av halsen och ansiktet, du kanske borde åka hem och vila.

Sagt och gjort, hem, mocka stall, fixa lite med hästarna, går in för jag känner mig lite trött. Tar tempen. 39,9 visar den illasinnade termometern. Nu hör till saken att jag skulle rida kurs på söndagen vilket jag sett fram emot så jag stoppade in lite värktabletter och försökte tänka bort skiten.

Natt emot Söndag:  Inser att det kommer inte gå att rida, kan inte svälja något alls, får upp vattnet och håller samtliga hundar samt Christer vakna.

Söndag: Dunderfeber, fruktansvärt ont i halsen... Nu skulle jag då kanske stannat upp och reflekterat att jag nog borde uppsöka läkare med tanke på att jag har en grym statestik på halsfluss.

Måndag; Inser att gränsen är nådd, inget går att svälja, jag kan de fakto knap få ner vatten. Får tid på vårdcentralen. Nu börjar den egentliga cirkusen.

Läkaren kollar i halsen, säger

- Fy fan, jag förstår du har ont! Jag undrar om jag ska skicka dig till öron näsa hals i Karlstad.

Om man som läkare då förväntar sig ett svar från en trött, grinig och av sjukhusskräckslidande Nina så tror man fel.

Med  andra ord jag säger inget, så när hon funderar en stund och säger att jag kan få antibiotika ,och se om jag blir bättre under dagen, nickar jag instämmande. Får dock lova att åka in till "ÖNH" om så inte sker (den finten går hon aldrig på mer)

Tisdag; Ringer vårdcentralen, får en utskällning för att jag inte är i karlstad, svarar grinigt att jag måste ha en remiss, får den inringd sätter mig i bilen och åker.

Möter första läkaren.

- Det var det jävligaste, som du ser ut (hon bad om ursäkt för språkbruket). Tack tänkte jag , tur det är min hals du studerar på nära håll när du säger så, annars hade du åkt på en smäll (tänk vilka elaka tankar som ändå får plats)

- Dig släpper vi inte iväg, du ska in på avdelning direkt! Hur tog du dig hit?

- Med bil, svarar jag sannesenligt.

- DU HAR VÄL INTE KÖRT IN SJÄLV!?

- Öh, nej då... Där försvann  alltså mina chanser att lägga i mer pengar i automaten.

10 min senare; Blir hämtad av en sköterska. Kommer in på avdelningen, då inser jag fakta. De tänker låsa in mig. Jag får inte åka hem, och inte nog med det, jag ska dela rum på detta fängelse med en sjuk människa, det är för fan sjuka människor överallt!! Här kan jag INTE stanna! Vad gör man då!? Jo, man stannar, vägrar gå en meter, och då mina vänner är det bra att väga sina stadiga kilo, så lättförflyttad är jag inte (om man inte vet att jag är kicklig under fötterna, men det var ju trixigt i detta läget)

'Försöker använda rösten men den jävliga halsen sviker, alltså, man får börja storgråta. HELT hysteriskt!!! Ord som jag får ångest, detta ger mig panik, jag vill hem, jag kan inte bo med andra, dessa är även i viskande form väldigt effektiva. Stackars farbrodern som bodde på rummet jag skulle in i, han åkte ut med sjukhussängen och två sköterskor med bredsladd!

Väl i sängen ska det då sättas dropp åt höger och vänster eftersom jag inte ätit på två dygn så vart det fasligt brått. Nu har jag hunnit fått både smärtstillande och lite lugnande och känner mig rätt så skojsig. Sköterskan sticker och tar i allt hon kan.

- Det var väldigt vad du är hårhudad, utbrister hon

- Japp, visst är jag. Nu måste jag naturligtvis lägga mig i hennes jobb varpå jag ifrågasätter varför hon inte sticker i högerarmen där mina blodådror syns tydligt.

- Nej men du var ju högerhänt.

- Ja, men vore det inte lättare.

- Nej då, det går bra. Det gjorde det INTE. Efter tre försök, en punkterad blodådra och fler kommentarer om min sega hud, bytte vi så arm till höger. Två minuter senare satt droppet på plats. Varför kan inte folk lyssna när jag säger smarta saker som omväxling?

Sen gick så kvällen, natten och läkaren kom till ronden.

- Hur mås det idag?

- Mycket bättre, jag kan nog åka hem nu.

- Nej, det tror jag inte att du ens ska fundera på.

Nähä, sedan fick jag förklarat för mig att med mina värden skulle jag vara glad att jag inte kommit in medvetslös i ambulans. Inte heller för hon ansåg jag att det var läge att berätta att jag minsann kört bil in själv!

Rätt trist att bara ligga still sådär. Erbjöd mig en sväng att bära ut matbrickor till övriga patienter. Mottogs inte som jag tänkt. Ordnade med samkväm med mina vänner (som faktiskt var riktigt sjuka) vi kollade på vem vet mest och tävlade mot varandra. vet ni hur många jäkla repriser de visar av det under en dag, för att sedan även visa det på kvällen?

Tillsist så tyckte läkaren ändå att jag skulle få åka hem med fortsatt medicinering.

- Vad jobbar du med?

- Jag rider X antal hästar varje dag.

- men det gör du inte imorgon!

- Nej, just imorgon får det vila.

- Rider du hästarna när de har feber?

- Givetvis inte det är ju farligt (nu tyckte jag han var korkad)

- Och vad lär vi oss av det tycker du Nina?

Här funderade jag en stund eftersom jag inte ville se den röda tråden.

- Att hästar trots sin gedigna storlek är känsliga djur som man måste ta det försiktigt med!

Så är det med det!!

over and out!

Snarkar! Utan förkylning i kroppen skulle jag nog vilja påstå att det mer är ett behagligt sömngivande ljud jag ägnar mig åt. Men, med förkylning och tät näsa är det kanske lite högre. Vissa i min omgivning och jag nämner nu inga namn, fast, det är inte barnen och det är inte hunden, utan någon som är lite högre över havet och som har en ganska rejäl bredd mellan vingarna, påstår att jag snarkar mest hela tiden.

 Återkommer till denna någons tämligen fräcka tilltag under föregående natt lite längre ner.

Som sagt, jag är väl medveten om att jag snarkar. För ett par år sedan var det riktigt illa. 20 extrakilon gynnade inte sömnen. Och jag vet att jag höll igång ett helt vandringshem i stockholm. Mina medresenärer var i efterhand synnerligen tacksamma att jag inte ramlade in förän vid fyra snåret på morgonen (det var innan jag ansökte om PRO medlemskap och blev tråkig). Nu kan det varit så, ja, jag ser det som relativt sannolikt att jag hade stått en ganska lång stund i baren innan jag ramlade in. Och det gynnar inte en tyst sömn (fast jag sov ju gott). Jag lider ju inte så mycket av snarkningarna själv, bortsett under den årliga turen till Stockholms stora hundutställning runt luciahelgen (eller däromkring). Även i år bar det av mot denna tillställning. Jag släpade mig upp ur sängen klockan två Lördagnatt mot söndag. Duschade och körde mot Karlstad. Vilken udda känsla att möta folk på väg hem från krogen sittandes i bilen på väg mot helt andra bestyr...

Väl i Karlstad hämtades modern med två hundar upp, vi anlände till Väse där vi såsmåningom lastade in oss i kennelklubbens buss för vidare färd mot huvudstaden. Då kommer vi tillbaka  till snarkandet igen. Med handen på hjärtat vänner. Hur många har vaknat av att de snarkat sittandes i buss, tåg eller flyg?? Jag var iallfall inte ensam på denna resa. Om att snarka alltså. Hurvida de andra vaknade av sina snarkningar låter jag vara osagt, men de BORDE ha vaknat av dem! Och när man nu sitter i bussen, med en hund i sätet brevid efter att ha sovit två timmar under natten, då är man glad om man somnar lite. Vad händer då? Jo, när man riktigt somnat till, så rycker det i hela kroppen och man vaknar. Av vad då? Jo av att man snarkat och fått huvudet i en vinkel som borde vara omöjlig vilket i sin tur orsakar nackspärr. Vill det sig nu riktigt illa så har man dessutom en sträng av saliv hängandes ur mungipan. I ett försök att rätta till nacke, torka sig i mungipan och diskret se hur många man väckt med sitt akuta snarktilltag försöker man desperat hitta tillbaka till lite värdighet igen. Nu var ovan nämda bussresa inga stora bekymmer då de flesta, liksom jag, verkade tycka att ljudliga vibrationer ur munnen när man sover inte är konstigt alls!

Hursom, jag har ju inte ont av detta själv och heller inte av att VISSA i min omgivning snarkar. MEN, om VISSA väljer att frekvent påpeka denna brist så kan jag purkna till. Nu har jag ju lovat att inte nämna några namn. Men i natt när jag snarkade (vilket jag vet att jag gjorde) så var det någon som buttade på mig (helt okej) jag vaknade vid andra "butten" till ganska bra. Vad hände då??? NÅGON (som även kallas vissa) vänder på sig, somnar om, och låter som ett helt jävla tröskverk!!! När jag då (vad jag tycker) vänligt påpekar detta i telefon, får jag minsann höra att det är elaka påhopp i rent självförsvar från min sida. Jo, jag tackar ja! Men, eftersom jag är lite mer teknisk än denna någon, kan, och jag upprepar, kan det vara så att jag vid tillfälle plockar upp min telefon och spelar in vissa ur strupen kommande ljud under sömn på någon (annan än mig själv)...

Nåja, till något helt annat. Året är snart slut! Och som vanligt, tänk vad fort det gått!

Vad har jag då lärt mig i år? Jaaaa, vad ska man säga?

Satt gris sitter, tills satt gris väljer att själv resa på sig....

Ibland drar bilar betydligt mer än man tror, tanka innan man står längs E18....

Skäckig ponny rymmer, alltid kolla elen på staketet....

Att kolla efter svamp uppflugen på hästryggen kan sluta med en spräckt hjälm och blå högersida, uppmärksamhet är bra....

När hästar snubblar trasslar de ibland ihop benen och gör kullerbyttor, bra idé, rulla åt andra hållet....

Att dricka "ett" glas rosé med grannen kan orsaka köldskador och huvudvärk. Kom ihåg, inga jordgubbar nästa gång!

Och säkert finns det fler saker jag lärt mig eller borde lärt mig...

Året sämsta, nja, det vet jag inte det har varit ett okej år. Årets bästa, det är lätt. Det var en hundutställning på en idrottsplats mitt ute i ingenstans utanför filipstad. Där lärde jag mig att allt har jag inte kontroll över. Men bra, det blev det!!

Ja, visst är det märkligt. Att jag funderar alltså. För det mesta hinner jag både göra och säga saker innan jag funderat, vilket som bekant försätter mig i knipa då och då. För att inte tala om de gånger munnen går, utan någon filtrering innan det kommer ut som ord, eller i värsta fall, långa ogenomtänkta meningar, som inte alltid låter lika bra när de "luftas" som de gjort den millidelssekunden jag tänkt ut dem..

Men som sagt, ibland funderar jag. Och just nu funderar jag på varför i hela friden jag har fyra paket pärlsocker i mitt skafferi. Ja, jag sa inte att jag funderade över några tunga saker (fast det händer). Fick för mig att börja rensa mitt skafferi och kliade mig förundrat i huvudet när jag efter en stund funnit, just det, pärlsocker, massor av det. För att inte tala om allt florsocker! Varför? Farinsocker som med fördel används till Irish Coffe, lyste mellertid med sin frånvaro (underar just varför) Marsanpulver råder det heller ingen brist på. Jag har en liten aning om att det kan vara så att jag av någon outgrundlig orsak fått för mig att jag ska hinna baka. Till och med, jag kan ha känt att det nog skulle vara ganska roligt att baka lite. Denna känslan går oftast väldigt fort över. Och nästa gång jag får en idé om att baka när jag går omkring i affären så köper jag med mig det jag tror jag kan behöva (ex, pärlsocker). Men så kommer jag hem och lusten har försvunnit (till bakandet) och jag sätter igång med något helt annat. Vilket gör att jag kan hitta jästpaket vars bästföre datum gått ut för väldigt länge sedan. Om de stränga städtanterna som brukar vara på tv kom och tog prover i min kyl skulle de antagligen fly, eller dödförklara mig. Jag hittar även saker som jag inte visst skulle bo där. Åandra sidan har jag ju vid flera tillfällen hittat min mobil där så varför inte.

Till något helt annat, de senaste dagarna har jag med vild frenesi tvättat i ett av grisstallen. Att högtryckstvätta där det bott grisar i 15 veckor är väl inte det glammigaste av alla jobb. Lyckligast blir alltid vännerna när de lyckas komma ner för att säga hej, där står jag iförd hörsellurar (med radiontenn på), munskydd, som när jag skjuter upp det i pannan över kepsen är farligt likt ett gristryne, samt det gröna heltäckande regnstället. Har jag dessutom tvättat en stund så är ansiktet täckt i grisbajs... I Måndags lyckades en av vännerna dessutom föreviga detta på sin telefon. Vem FAN kom på idéen om att det ska vara kamera i telefonen???

Hur som helst nu är det tvättat och på torsdag ska vi flytta in de nya suggorna. Det slår mig alltid att man kan applicera ordet gris framför andra kända talesätt, och de stämmer väldigt bra.

Avslutar bloggandet med några av dessa.

"Stönig som en gris" hur många av er har försökt flytta en ca 300 kilos sugga som satt sig och bestämt sig för att hon inte tänker gå en meter till.... Förän hon själv vill. Tro mig inga svordomar eller hot i världen rubbar den gris som satt sig.

""Snabb som en gris" med tanke på deras kroppsbyggnad borde de inte vara så snabba. Men prova för all del att fånga en förrymd gris som inte vill bli fångad. Det krävs åtskillig list, alternativt en ruggig kondition.

" Listig som en gris" ja, det är sant. De är fasligt inteligenta. Det är manipulation på högsta nivå som gäller för att överlista dessa varelser.

Jag skulle kunna fortsätta i all evighet. Men eftersom jag idag fick för mig att baka och faktiskt lyckats genomföra det så ska jag rädda saffransbullarna ur ugnen så blir det nog "grisbra"!

 Sist jag bakade provade jag brandvarnaren....

Är ju en klok björn. Mina vänner vet att jag gärna använder hans citat, det finns ju något som passar varje tillfälle. Men att jag skulle behöva använda det för att lugna mina nerver efter senaste besöket på badhuset trodde jag inte.

Jag vet att jag sagt, att jag efter förra "incidenten" inte skulle visa mig på badhuset i Säffle vid fler tillfällen under Fredagar. Nu är det emellertid så att det passar rätt bra just på fredagar. Barnen slutar tidigt. Jag är rätt trött och sliten och har ingen lust att underhålla dem på något vis (jag vet inga höga mamma poäng där inte). Så, i fredags samlade jag ihop den slitna kroppen och tog med barnen samt en av deras kompisar och gjorde ett nytt försök att simma i lugn och ro! Det första jag får se vid ankomsten i bassängen är att jag inte är ensam. Okej, det kan väl simma någon mer men nu pratar vi invasion. Av tanter (förlåt, damer) som är spridda runt om i bassängen, även den delen av bassängen där motionssimmandet äger rum, det vill säga, där jag tänkte mig att vara. Nu ska jag inte påstå att tanterna som tappert vevade med armarna och skuttade (nääää, det där var att ta i) var i vägen, jag fick simma lite slalom mellan viftande armar bara.

Nåväl, de rörde sig i bassängen till, jag ber att få citera Uggla "till nåt som liknas vid musik". Då jag vid fredagar allsom oftast är trött, skittrött för att tala klarspråk, så har jag lite väl lätt att börja skratta åt saker omkring mig. Så även denna fredag. Och tro mig, med 20 talet tanter i "övre pensionsåldern" (finns det något som heter så) som rockar loss i ett vattengympa pass till "dagny, kom hit och spill", så finns det en hel del att skratta åt! Och om man nu simmar halvbra, vilket jag gör (halvdåligt om man vill vara neg) så finns det inget utrymma till hejdlösa skrattanfall. Om jag åtminstonde bara fnittrat. Men, nej, och vilken himla tur att mitt skratt hörs så himla dåligt, fast när jag nästan drunknade (liten överdrift) så vart jag tystare. Jag hatar snuskigt klorvatten, att svälja det gör inte saken bättre....

Om det nu finns en gud som kan läsa elaka tankar och avslöja hejdlösa "elakskratt" så njöt han nog när det efter 20 minuters simmande kliver ner 2 st män även de var i, nåja, de var inte helt nya. Jag som njöt av att vara ensam då gymnastikpasset nu var slut och kunde simma utan att få elaka skrattattacker suckade djupt. De två gentlemännen kliver ner i vattnet och tar sig fram förvånansvärt fort. När de båda kom på den listiga ideén att simma ryggsim vet jag inte. Men, och nu kommer Nalle Phu´s citat in

 "När du trillar ner på någon räcker det inte att säga att du inte kunde hjälpa det, när allt kommer omkring kunde han förmodligen inte heller hjälpa att han hamnade under dig.

Nu trillade ingen ner på mig. Och jag vill poängtera att jag höll mig i "min" fil. I en imponerande hastighet närmade sig ena gubben. Simmandes på rygg. jag tänker i mitt stilla sinne att karlsloken väl har kontroll på sin omvärld när han nu väljer detta simsätt. Jo, hej du!! Det hade han inte. Vilket resulterar i att jag som inte är snabb i vattnet finner mig påsimmad och lätt ihoptrasslad med en "stackars" farbror 75 plus (uppskattningsvis). Och nej, jag kunde inte hjälpa att jag hamnade mitt i hans färdväg. Så, ny affärs idé. Börja tillverka backspeglar till på rygg simmande farbröder.

Nästa gång kanske jag helt enkelt ska vara med på vattengympan istället. Det verkar trots allt ganska trivsamt!

Att min svada försätter mig i trassliga situationer emellanåt. För det mesta handlar det om att jag faktiskt rätt som det är lovat att fixa något jag egentligen inte har tid med. Heller att jag tackat ja till jobb  som jag heller inte har tid med. Fast för det mesta handlar det om att det ramlar ur helt ofiltrerat material ur munnen innan jag hunnit stoppa det. En sådan situation inträffade idag. Av alla ställen på badhuset. Det händer att jag försöker vara en sådan där riktigt engagerad förälder som de flesta runt mig tycks lyckas med att vara. Att ta med fyra barn (nej, inte egentillverkade, två inlånade) hör till saker man bör försöka med. Eftersom jag är rätt värdelös på att baka bullar (med barnen) heller chokladbollar, inte heller håller jag ordning på deras tandläkartider, läxorna brukar barnen påminna mig om. Ja ni förstår kanske att de är rätt härdade och kloka mina barn, de har väl inget val. Så åter till ämnet, jag tar alltså med mig hela gänget. Själv passar jag på att simma en kilometer i hopp om att förlora ett gram heller två. Så även idag. Simmar mina längder och skruttar rätt nöjd ur bassängen. Är väl ingen Therese Alshammar direkt varken kroppsligt heller teknikmässigt, men jag flyter iallfall. När jag nu i ett försök att se elegant ut går upp för trappen. Elegant kan diskuteras, har ni känt hur det känns efter en halvtimma i vattnet när man ska ur, som om benen är trästubbar med egen vilja. Man bokstavligt klampar upp gärna hållades i räcket till trappen. Eftersom det dagen till ära var vattengympa med mestadels Astrid 75 och Olga 82 så var jag inte ensam om att ta räcket till hjälp idag.  Hur som, väl uppe ur vattnet går jag och tittar till de plaskande hoppande barnen. När jag står där vid kanten kommer det en för mig okänd man fram bedvid mig. Han var väl ett par centimeter kortare än mig (japp de finns) utstyrd i ett par alldeles för tajta badbyxor, modell synnerligen osexigt! Så tar han sats och frågar.

- Skulle du vilja träffa mig på en fika någon dag?

Nu skulle jag ju bara kunna sagt Nej tack. Heller, Helst inte. Vad som helst utom det som ramlar ur min stora kläft.

- Tyvärr, jag tänder bara på långa karlar i jaktkläder!

Varför sa jag så??? Nu ligger det förvisso en del sanning bakom det. Men man BEHÖVER INTE vädra sina åsikter (eller fetischer) på det viset. Han såg helt perplex ut, och när jag insåg vad jag just stått där och sagt. Iförd baddräkt, hår som bara kan liknas trollet Plupp i blåbärsskogen, och ganska oelegant i min utstyrsel, tilläggas bör tomatröd i plytet.

Jag fick bara ett stammande, jaha till svar. Sen kära vänner tog jag min tillflykt till omklädesrummet och där stannade jag. Jag kommer inte åka till badhuset på fredagar under en nära förestående tid!

I baddräkt har jag gjort en väldigt oelegant entré på en strand, värre än uppstigningen ur badhusbassängen.

Jag och goda vännen Anna (gurkan) Dalegren drog till Teneriffa för ett par år sedan. I känd stil hade jag glömt packa allt. Däribland min baddräkt. Sagt och gjort, jag köpte en som jag tyckte så okej ut. Storleken såg även den okej ut där den hängde på galjen. Det hade den nog varit. På någon mindre än mig. Efter att trasslat igenom låren i öppningen för benen. Dragit den över magen (som blev lite plattare) kommer vi obönhörligen upp till den övre delen av kroppen. Den med bröst på. Och där blev det lite kärvare. Men efter lite meckande och dragande i de stackars femenina detaljerna satt den någorlunda. Väl i vattnet led ju ingen av passformen. Just denna dagen gick vågorna höga, och då menar jag höga!!! Vi låg långt från stranden och gungade. Sedan gällde det att pricka en våg på vägen in och komma sig ur vattnet snabbt som attan innan nästa kom. Snabbt som attan, inte min modell, speciellt inte när jag måste rätta till en baddräkt. Nära stranden stannade jag och petade tillbaka det som skulle tillbaka innaför baddräkten. Inte hann jag höra Annas varningsrop. En stor våg slog bokstavligt talat ner mig. Munnen hann jag i vanlig ordning inte stänga vilket resulterade i gigantisk kallsup, vilket i sin tur resluterade i att jag fäktade vilt med armarna. Och vad tror ni att det resulterade i? Jo, att de femenina detaljerna liksom hoppade ur baddräkten. Detta märkte jag givetvis inte förän det busvisslades på strandkanten. Av en ung strandraggare tänker ni. Nej, så fan heller, det är ju mig vi pratar om. Det var en farbror i 60 års åldern. Mycket röd i ansiktet får jag in brösten bara för att inse att jag exponerar väldigt mycket rumpa, baddräkten blev till string i vågen.

Vad kan man dra för slutsats av detta?

Jag borde inte bada och om jag gör det så är ändå silvertejp över munnen att föredra ifall jag får för mig att svara på tilltal!

Ha det gött alla fina!!

Kan tillhöra det absolut tråkigaste jag vet. Vika tvätt kommer nog på delad första plats. Nu är jag iochförsig inte speciellt illa berörd av att ha "lite skit i hörnen". Men, när hörnen har intagit hela hemmet, då ruttnar även jag. Jag fick en fin tavla av en nära vän där det står, "dammtussar är änglarnas små tofflor". När man har en Ådi hund, två barn och jobbar i ett stall utvecklas dessa tofflor snarare till en hel dress. Komplett med tröja, strumpor, byxor, fan vet om det inte räcker till änglarnas vingar samt gloria oxå. Nu föll det sig inte bättre än att jag igår vaknade och insåg att det nu inträtt ett kaos i hemmet. Nej, kaos är fel ord. Hund, barn och hästhår samt fulltidsjobb (hm, heller kanske lite mer än fulltid) hade snarast orsakt något som bara kan liknas med bombnedslag. Och då menar jag inte någon liten mesig bomb. Nej en provsprängning av någon stackars atoll ute i havet hade inte kunnat orsaka värre röra (om man bortser från att det inte står några fredsaktivister utanför min dörr). Och eftersom inga fredsaktivister stod på kö för att hjälpa till var det bara att rulla upp ärmarna, sluta tjura och börja städa. Sluta tjura var nog en överdrift, att städa är inget som gör mig munter. När jag efter att ha skurat köket öppnar dörren på garderoben och tittar på tvätthögen. Nej inte högen, ett jävla berg. Man kunde nog haft höghöjdsträning om man klättrat upp. Tvätta går väl bra, men sen ska skiten vikas, och efter den väl är vikt så är det ju inte så att den galopperar in och lägger sig i prydliga högar på rätt ställe. Börjar med barnens hög (sortering i färg finns inte på kartan, det som inte överlever 40 grader blandat, ja det dör...) efter att vikt och lagt i prydliga högar öppnar jag barnens garderob. Helvetsjävlaskit, blir våldsamt attackerad av illasinnade "ickelängreprydligtviktaplagg" som de små sötnosarna vid ex antal oövervakade påklädningar knölat in...

Drar på Cornelis på hög volym för att lätta upp lite (winnerbäck när jag är jävligt irriterad)

Sjunger glatt med i "Polarn Pär på socialen". Startar dammsugaren, modell stor industri. Drar den med till vardagsrummet. Helt inne i musiken reagerar jag inte på att den fastnar. Vad gör man då. Jo drar lite hårdare, dammsugaren välter, och den modellen har ingen påse. Det vill säga, allt som jag har i den ramlar ut... På golvet som består av fasansfull många träspringor.

Svär osande eder, plockar ihop skiten. Startar eländet igen, får bort det jag vält ut samt alla små "tofflor". Ger mig på sofforna. Men, vad i hela höga har hänt. Vem har lämnat kvar en schäfer utan kropp under mina dynor. Stirrar ilsket på hunden som genast kryper ner för trappen och flyr undan (han har vett att inse när matte börjar bli riktigt irriterad).

Helt svett i slutet av dagen, ut till stallet, fixa med maten till de små, då finns det bara en sak som hägrar. Härmed ska "Rut" komma hit varannan vecka. Så här kan jag inte ha det. Finns inte på kartan att jag hinner med. Bara att inse, jag jobbar massor och har dessutom helt andra prioriteringar i mitt liv när jag är ledig. Städa är INTE ett av dem. Det finns väldigt mycket i livet som är bättre... Barn, jobb, hästar, hundar och, ja andra speciella människor!

Ska passa på att säga grattis till den finaste Camilla jag vet som fyller år idag, Fors är efternamnet!

Må gott folket och vet ni,lite skit rensar magen!

Om jag snart kan börja skylla på åldern vad gäller en del av mina (o)vanor? Heller om jag bara ska skylla det på min mor och det faktum att hon verkat kastat över väldigt många av sina gener på mig! Mamma, du kan väl försöka med ett försvarstal av något slag men faktum är att jag tvivlar på att de som känner oss båda kommer att påstå att det inte finns massor av likheter! De senaste veckorna har varit fyllda med, jobb, jobb och ganska mycket mer jobb. Det är i sig inget nytt, men tänk så skönt det då vore om man inte lidit av total senilitet. Nu får jag iochförsig en väldig massa motion av detta ständiga rännande efter saker som jag glömt. Ta en normal morgon i hemmet. Vaknar alldeles för tidigt och svär en ramsa över att inte kunna sova på morgonen. På med kaffe och en stund vid datorn för att, ja, hör på den här. Lyssna en stund på P4 ( ja, lite pinsamt ) är det då Lördag morgon och jag inte jobbar så blir det ring så spelar vi. Någonstans där undrar jag vart partymissilen tagit vägen. Läsa statusuppdateringar på facebook, folk som timman innan jag gått upp kommit hem från efterfesten. Efterfest, jo tjena, jag har numer fullt upp att hålla ögonen öppna efter kl tio på kvällen (pinsamt igen men en tydlig mamma gen). Åter till den extra motionen. Om det nu råkar vara vardag (vilket det ju faktiskt är de flesta mornar) så inser jag att jag lika gärna kan dra och jobba ett par timmar eftersom jag likt en pensionär inte kan sova ändå. Kläder, kläder är jäkligt bra att ha om man ska jobba (iallfall i mina yrken). Har jag nu kvällen innan varit listig, så har jag dumpat morgonens kläder på golvet nedanför sängen. Annars är det bara att bege sig till garderoben som mest liknar en krigszon i ett olycksdrabbat land. Efter ytterligare ett gäng svordomar (de första kommer när jag slår ena stortån i tröskeln till sovrummet) så brukar det trots allt gå att finna något att ha på sig. Sedan full fart nerför trappen. Ut till bilen. Fan, varför tog jag ut nycklarna ur den igår, och framförallt. Vart har jag lagt dem. Nu vore det på sin plats med ett larm på dem.Uppför trappen, nähä inte vid datorn. Springer nerför trappen för att titta om jag varit smart nog att hänga dem bredvid dörren. I 99% av fallen är det inte så. Uppför trappen igen. Hittar nycklarna på de mest osannolika ställen. Häromdagen i kylskåpet bredvid äggen (fråga inte). Ner till bilen igen. Starta, FAN, slut på soppa i bilen, måste tanka. Se sig omkring för att inse att man drabbats av något slags storhetsvansinne i "ordentligt uppförande" plånboken är inne. Och åter, vart har jag lagt den!?! Uppför trappen, nej, inte på övervåningen. Nerför trappen, nix inte där heller. Uppför trappen och se, helt otippat i soppåsen som hänger på vedspisen, hade visst lagt den kvar efter att jag handlat, tur att den var tom bortsett från plånboken.

Efter detta race kommer jag ganska svettig till jobbet. Så nu är den stora frågan, är det åldern heller den allmänna förvirringen som orsakar detta ständiga kaos. Tur att jag håller koll på jobbet, alltid något.

Appropå motion. För ett tag sedan fick jag av någon outgrundlig anledning för mig att jag efter tre veckors träningsuppehåll (bortsett från de fem dagliga timmarna i sadeln) att jag nog var i mitt livs form. På med träningskläderna och sedan iväg på en runda på 8 kilometer. Efter att ha avverkat dem i rask takt, satte jag mig nöjd i soffan. Inte riktigt lika nöjd när jag dagen därpå skulle göra ett panterskutt ur sängen. Byt ut panter mot baktung, framhalt elefant! Efter att ha snubblat över tröskeln, med båda tårna som offer, fick jag trots visst motstånd ner ändan på toasitsen. Ner gick ju ganska bra. Men upp. Jag avhöll mig dock från att ropa på mina barn för att be dem hjälpa mig upp. Det får jag nog spara på tills den verkliga och inte den inbillade pensionsåldern inträffar!

Nej, nu är det väl bäst att fixa med lite papper innan jag glömt vad jag ska göra.

Ta hand om varandra

// Nina