Att hålla min stora käft stängd! Nu applåderar säkert ett antal av mina vänner som vet att det glappar emellanåt hejdlöst och helt utan filtrering när jag öppnar munnen. Men, nu var det emellertid inte riktigt det jag menade. Under de varma dagarna som äntligen dök upp under sommaren så begav jag och barnen oss till Borgviks Vattenskidklubb. Ett härligt ställe där barnen provade att åka ring bakom båt. Jag satt och kollade lite avundsjukt på de modiga som åkte vattenskidor.Att åka vattenskidor hör till kategorin alltid velat prova men inte vågat.

 Men, man ska ju som bekant inte gå i graven nyfiken.

 Alltså, vattenskidor på, bra instruktioner, och sedan. Japp, sedan åkte jag, upp på första försöket, och precis när jag tänkte, detta går fint, hur svårt var det här på en skala (kanske 300 meter) och som bekant, högmod går före fall! PÅ något outgrundligt vis trasslade jag in skidorna i varandra. Och då kära vänner, då blev det bokstavligt talat skitsvårt. Och det är här det där med att hålla käften stängd kommer in. För vad gör jag när jag inser att det går ått helsike? Jo, jag tar ett djupt andetag! Det hade ju i sig inte varit något bekymmer, om det inte varit så att jag redan befann mig under vattenytan. Helt inställd på att min sista stund nog var kommen och att vattensporter inte är min grej lyckades jag så ta mig upp till ytan (ja, jag hade flytväst). Men, nu vill man ju inte ge upp så lätt. Upp igen och efter ett par gånger hade jag lite koll på läget.

Appropå koll på läget. Min kära chef i gristallen bestämde sig för att han skulle prova att ta semester. Och inte nöjer han sig med att semestra lite lokalt, runt Nysäter med omnejd. Nej, han bestämmer sig för att Bulgarien är lagom långt bort. Hela våren har jag gått på jobbet och tänkt " det är lugnt jag hinner lära mig det här sen". Nu kom inte sen. Utan sen blev till ett nu!

Planet mot Bulgarien hann knappt lyfta innan det börjades. Utfodringen ville inte som jag ville. Och inte bara den. Motorskyddet löste ut oavbrutet, det larmade på ventiler, och kaoset var ett faktum.

In rings så Åke ( elektriker och alltiallo). Vi kliar oss båda i huvudet och funderar lite på i vilken ände av problemet vi ska börja.

Vi kom överens om att det antagligen var i ventilerna det största problemet satt. Och satt gjorde det, bokstavligen! "Gå aldrig i ett grishus naken ", det är en omskrivning för att alltid ha med sig en 13 "nyckel" i fickan. Efter att ha skruvat loss och fixat 60 ventiler var vi rätt slitna men ganska nöjda med oss själva. Jag går in och tittar på datorn och konstaterar lugnt att det inte ska fodra i stall  nummer ett på en stund så vi kan skruva vidare. Nu hade jag dock inte tittat efter tillräckligt noga. Stackars Åke står på en stege med en öppen ventil som han rensar. Jag går till foderrummet och kollar att rörcirkuleringen fungerar i grannstallet (trodde jag). Blev uppriktigt förvånad när jag fick felmeddelanden oavbrutet. Trycker irriterat på "omstart" sisådär 6 gånger. Då kommer Åke......

Med en vild uppsynd och håret på ända.

- Nina, rörcirkulerar det i stallet jag står.

- Nej, säger jag förvånat.

- Jo säger Åke (det var visst ingen fråga utan ett konstaterande)

Detta hade resulterat i att varje gång jag startade om systemet, sprutade det ut grismat. ÖVERALLT!!

Åke kunde senare trösta sig med att jag glömde stänga luften till en nerskruvad ventil

Resultatet? Återigen, jag borde lära mig att stänga min stora käft! Nu VET jag hur grismat smakar. Och nej, jättegott var det inte!

Nu är det inte många dagar innan chefen återvänder. Vet ni, det ska bli ganska skönt!

Tjo och hej!

Sommar (när den innehåller värme och sol). Jag tycker om hundar (som inte bits) Jag älskar hästar (i alla former utom möjligtvis norska isbrytare). Jag tycker däremot inte om att prata i telefon! Och då menar jag inte bara när det ringer telefon försäljare som lurar mig att köpa tvättmedel för ett halvår, utan jag menar att jag inte gillar det på något vis. Jag kan få fullkomlig tunghäfta (visst låter det osannolikt). Det hjälper inte att det är en kompis i andra änden, jag är helt enkelt ganska kass på att prata i telefon. Det hela är inget större bekymmer då mina vänner känner till det och endera pratar DE oavbrutet när de ringer, så jag bara behöver svara på tilltal. Heller så skickar de sms, jag gillar verkligen den funktionen på telefoner.

Men oavsett om jag gillar att prata heller inte, så gillar jag när mina telefoner fungerar! För OM jag nu får för mig att svara när någon ringer, eller OM någon trevlig människa skickar sms, så vill jag kunna se det, svara om det behövs och framförallt kunna sköta mitt arbette med mina elever (som alltid är förlåtna för att de ringer).

Nu väntar emellertid en snar död för herr telefon som just nu är i min "ägo" .

För ett par veckor sedan tappade jag min HTC telefon i marken. Under tiden som jag pratade skulle jag öppna dörren, ropa in jycken, hålla i posten och försöka svara vettigt, ni förstår ju själva att detta var dömt att misslyckas! I stentrappen for telefonjäveln (känsliga läsare, de med krav på korrekt språkbruk, ombeds läsa vidare med viss försiktighet). Telefonen fungerade förvisso när jag lyfte upp den. Men att ha en telefon som i princip består av en stor skärm där skärmen är krossad. Fungerar, sådär! Än så länge behöll jag mitt lugn. Jag hade ju tecknat en monster försäkring på den när jag köpte den. Och då den jävla telefonen faktiskt oxå hade problem med teckning (jag har telia) den var seg i knappsatsen, och allmänt tragisk i sin framtoning, så såg jag nu möjligheten att få den fixad. In till expert i raketfart. En intet ont anande försäljare tar emot mig (samma affär som föreslog den jävla telefonen). Jag lägger telefonen på disken och inleder kort och koncist.

- Jag har dödat den!

- Vilken? frågar försäljaren snopet.

-Telefonen, den är numer död.

Sedan innan han hinner säga mer så lyckas jag häva ur mig ett par minuters harang om telefonens fullständiga "icke förträfflighet".

- Aj då, säger den beundransvärt lugna mannen. Men vi skriver en lång lista med klagomålen så blir de kanske åtgärdade.

Detta lät ju fint i mina öron. Alla papper skrevs jag lämnar fram garanti samt försäkring som jag mot alla odds har reda på.

Datum för denna dagen är första Juni. Jag ser försäljarens min gå från förhoppningsfull till lagom blek. Varpå han säger;

- Du detta hände igår va?

- Nej jag tappade den idag, svarar jag.

- Nej det hände igår väl?!?

- Nej idag! Lite irriterad kan man ju bli när inte folk lyssnar.

- Heller igår, säger nu mannen lagom frustrerad när han nu på ett ganska tydligt sett pekar på mitt försäkringspapper som gäller ett år.

-Igår hände det nog, försöker han igen.

Sent om sider går det upp ett ljus. Försäkringen upphörde gälla dagen innan.

- Klart det var igår, svarar jag och försöker se lite oberörd ut av att vara historiens mest trögtänkta person.

Mannen ifråga lånar (trots att han sett resultatet av min andra förödelse) ut en annan telefon. Och den kära vänner är anledningen till att jag sällan nås alls nuförtiden.

Egentligen borde jag ju vara nöjd, den går knappt att prata i alls. Ingen teckning någonstans! Men , den tar inte emot alla sms!!!

Min andra telefon. Jo försäkringsbolaget krånglar, telefonen går inte att reparera och jag, jag tjurar.

Telefonjävlar!!

Jag älskar det faktum att det äntligen blivit varmare. I ärlighetens namn så har jag väl aldrig varit en värmedyrkare, men efter de två sista vintrarna så känns ändå en riktigt lång varm sommar som en fantastiskt god idé. Men eftersom man ju aldrig kan vara helt nöjd så finns det ju lite negativa sidor också. Som flugor och mygg. Så länge dessa varelser behagar hålla sig utomhus må det vara hänt. Men när de bestämmer sig för en annan destination, till exempel mitt sovrum, då ruttnar jag.

Efter att med största sannolikhet ha sovit en timma på soffan. Ja, det vill säga, om jag inte somnat på rygg, för då brukar jag vakna av att jag snarkar till efter ett par minuter. Hursom helst, jag släpar mig till toaletten, fumlar efter tandborsten, river ner allt i fönstret, hittar inte tandkrämen, letar efter den samma, finner den allt som oftast på fel ort. Vid datorn, bredvid spisen (lite beroende på om barnen är hemma eller inte). När den är funnen brukar hunden påminna mig om att jag glömt ge honom kvällsmat, alltså får denna serveras med tandkräm och borste i munnen. Prova säga, sitt och stanna med en auktoritär röst med tänder som är borstade med extra löddrig tandkräm samt tandborsten kvar i munnen. Resultatet är blandat. Eftersom jag nu även måste gå tillbaka och torka av golvet där jag spillt tandkräm så brukar jag vara ganska vaken när jag väl tagit mig in i sängen.

Väl där läser jag tills jag blir sådär "lagom sömnig" lägger ner boken, släcker lampan, håller precis på att somna. DÅ händer DET!!! Någonstans väldigt nära mitt öra låter det som ett mindre stridsflygplan håller på att landa. Fäktar lite förstrött eftersom jag nästan sover. Då blir det tyst. Sen kommer det, den stickande irriterande känslan, stridsflygplanet har landat, och äter, på mig! Slår ilsket till mig själv, djuret far upp till mygghimlen, och jag är vaken. Vänder mig irriterat och somnar nästan till igen. Då kryper något på mitt ben. Drar täcket över hela mig. Fan, nu blir man svettig, slänger av täcket igen. Och som om jag vore en sockerbit, kryper det en fluga längs benet igen....

Men jag fryser ju inte....

Sömnproblem av annan art blev det förra helgen. Åkte ner till Åstorp för att hjälpa mina elever som skulle tävla. Mellanlandade hos pappa i Halmstad. Intar nattens säng som består av en luftmadrass, ungefär halv ett på natten, ganska sliten med andra ord. Lyckas somna efter en stund, tvärvaknar klockan två.Inser vad jag glömt under dagen. Jag har lämnat vattnet på ute i hästhagen! Ångesten slår till. Ligger och funderar en stund över vad mina kära grannar säger om jag ringer med panik i rösten och frågar om de klockan två på natten kan tänka sig att gå ut och stänga av vattnet. Efter moget övervägande inser jag att jag nog får vänta till morgonen (som tur var hade det blivit upptäckt och avstängt). Lyckas somna om runt halv tre snåret. Vaknar halv fyra av att det pyser så märkligt i rummet. Kan inte för mitt liv komma på vad det är. Efter några minuter börjar det kännas som jag sover märkligt nära golvet. Vaknar nu till helt. Luften håller på att gå ur madrassen. Funderar en stund på att bara ligga kvar men att sova på golv är inte min specialgren. Kliver upp och går ner till soffan. Nu är jag lite bitter (och väldigt trött) klockan sju vaknar övriga huset då ger jag upp och går ut och springer. Har funnits dagar jag varit piggare.

ikväll ska jag flug och myggsanera mitt rum så jag är pigg till morgondagens träning och jobb.

ha det gott alla!

Är jag tämligen värdelös. En rejäl "bloggare", bloggar varje dag, en som är riktigt duktig bloggar flera gånger om dagen. Men hur kul vore det att läsa om med mitt liv. Inlägg ett; Kära vänner, ska rida dagens första häst. Inlägg två; Jaha, då var man klar med häst nummer ett (som förhoppningsvis gått utmärkt) nu ska jag rida nummer två. Och så skulle det hålla på. Sedan var det ju det här med orken och lusten att skriva, det är inte alltid som den infinner sig. Emellanåt infinner sig skrivlusten, men då gäller det ju att det finns en dator i närheten. Ja, som ni märker, jag är full av ursäkter (frågan är hur många som bryr sig?) Nåväl, nu sitter jag ju här iallfall och ska ägna mig åt min ofrivilliga ormterapi.

Ni som känner mig vet att det finns ett djur som får mig att bli helt paralyserad. Ormar, dessa vidriga krälande kräk. Nu verkar det emellertid som att vår herre (om man nu tror på att det finns en sådan) har bestämt sig för att utsätta mig för närkontakt med en av hans mindre trevliga skapelser. 

För ett par veckor sedan när sommaren kom, ja, ni vet innan höstvädret åter satte in för att sedan börja likna våren igen. Då bestämde sig familjens invånare för att stranden var en bra ide att bege sig till. Inte för att bada (om man nu inte heter Ådi och är hund) utan för att sola och njuta av "strand skvalp". Barn, hund, sambo och en granne packades in i volvon och så begav vi oss till "kohagarna" (japp, stranden ligger inbäddad i en kohage). Väl där visade det siog att inte bara hunden tyckte bada var en bra idé sådär strax efter islossning utan även husse och lillhusse. Efter att dessa tre dårar badad klart i 15 gradigt vatten så lade sig lugnet och jag dåsade till i solskenet. Då händer det något synnerligen ovanligt, Janne far upp som en blixt, och hoppar imponerade smidigt bort från filten samtidigt som han skriker (farligt likt en tjej) och viftar med armarna. Både jag och Johanna far naturligtvis upp och vad ser jag, jo en orm ringlar sig iväg efter att först passerat via Janne. Färdig solat den dagen. Några dagar senare är jag och lekkamraten (ja mamma jag har egna sådana) tillsammans med mina ungar på promenad. Även om jag är paniskt rädd för ormar brukar jag försöka undvika att skrika när jag ser dem om barnen är med. Nu fick jag dock hjälp, rätt som det är bryts det relativa lugnet (4 hundar och två barn) av att kompisen skriker helt hysteriskt, det får ju även mig att skrika samtidigt som jag buttar undan barnenfrån den förmodade faran (jag vet ju inte vad vi skriker för) vilket i sin tur gör att även barnen skriker. Vad hände, jo en orm ringlade förbi vännens fot.

Sedan var det min tur att komma riktigt nära, på ett helt otippat ställe.

går i grisstallet i godan ro och mockar i boxarna. Precis när jag är inne hos en sugga som inte alltid har vänliga avsikter när man är hos henne, rör sig ett halmstrå. Och det är inget litet halmstrå. Det är en stor "kopparorm" (jag vet att det är en ödla) som ringlar sig in mellan mina fötter. Jag  vet inte vem som blev mest förvånad, suggan som jag hoppade upp på innan jag klättrade upp på ett galler och tog mig ut, eller smågrisarna som tyckte jag betedde mig underligt när jag såg deras "lekkamrat". Suggan blev iallfall tillräckligt snopen, hon hann varken bita eller "morra" åt mig....

Nu hoppas jag att jag fått min dos av orm terapi för i år!

Vet ni, jag tror jag går ut och rider en häst till.

ha det gott i sommarsolen

kramar

Har det blivit mycket av idag. Trodde nog jag hade förberett mig på att det var dags att ta bort paddy. Tone och Tohrleifur ställde upp och hjälpte till så jag behövde inte vara med. Jag hade inte gjort någon lugnande nytta för hans del ändå. 1992 i Maj åkte vi och tittade på Paddy, eller Selected Paddy som var hans riktiga namn. Två dagar senare hämtades han hem till värmland.Av alla hästar jag haft genom åren så har han varit den mest speciella. Många har hört av sig under dagen som minns honom från tävlingsbanorna. Och visst, jag har massor av roliga minnen otaliga segrar, toppplaceringar på poänglistor, men mina bästa minnen är faktiskt hemifrån.

i grums där vi bodde i fyra år gick han lös i vår trädgård bland äppelträden. under fina dagar låg jag utsträckt på hans rygg och läste Min Häst, med huvudet på hans kors medan han stilla gick omkring och undersökte sina domäner (utom den gången brorsan sparkade en fotboll i baken på honom, då fick jag undersöka gräset). På den stora stentrappen la jag hans favorit äppelgodis, han kunde tricket att snoka rätt på dem . Två starka  minnen jag har       från tävlingsplatser, en när vi i Hermanstorp störtade i en oxer då han bestämde själv när det var dags att hoppa av. Vi välte båda och jag hamnade framför paddy bland alla bommar. Han stod på knä. Hade han valt att resa sig så hade han trampat mig i magen. Men inte Paddy, han stod kvar tills jag fått hjälp upp innan han reste sig upp och la huvudet vid min axel. Andra gången var en tävling i småland. På första hindret i omhoppningen satt banbyggaren när vi red emot, jag försökte styra ifrån. inte Paddy. Jag välte murtornet med mitt vänstra knä. Fyra hinder återstod och när vi gick imål ramlade jag av, mitt knä kändes som det gått av på mitten. När några flickor försökte leda ut Paddy från banan vägrade han flytta på sig, så sjukvårdarna bar mig bort till duschspiltan på båren så att paddy kunde skötas om, innan de tog itu med mig.

Vid veterinär besiktninga hade jag honom alltid lös springande vid min sida, han sprang inte gärna när jag höll fast honom, men det spelade ju ingen roll, han följde ju mig ändå dit jag gick.

jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Finaste gamla hästen, han lärde även min Elvira att bli säker i sadeln. Hennes första rosett tog hon tillsammans med Paddy.

Ikväll tänder vi ett ljus för honom, jag citerar Roines ord han skickade till mig. " Paddy hann först av alla hästarna till grönbetet i år, nu äter han färska äpplen och njuter"

Älskade, älskade vän vad jag saknar dig, få är förunnade att ha fått haft en sådan häst så länge"

Gulligt, bad mig en av mina absoluta favorit människor i denna världen. Gulligt, hm, jag är ganska dålig på gulliga saker. Jag är bra på mycket annat, jobba tillexempel, jag är hejjig på att jobba. Lite för mycket emellanåt kan tyckas men ändock, jag jobbar på rätt bra (självgod är jag också). Jag är ganska på att vara förvirrad också. Något slags årsbästa satte jag under veckan. Efter att bilen brakat (numer lagad) så jobbade jag lite till. Resten av veckan spenderades hos grisarna. Min kära chef var tvungen att fixa lite med sina ögon så han var som omväxling inte tillgänglig just dessa dagar. Med andra ord, värmlands mest förvirrade människa skulle nu styra runt det hela själv. Fredagen började mer förvirrat än vanligt då foderdatorn behagade att ha helt andra åsikter än jag. Vi var med andra ord inte sams alls. Jag sprang som en "tätting" och tryckte på diverse knappar för att försöka få det att fungera, samtidigt som gårdens övriga (väldigt många) grisar även de ville ha min odelade uppmärksamhet. Mitt i detta virrvar kommer bästaste vännen pumba (passande namn va?) alias Lojz förbi för att säga hej. Ungefär samtidigt glider det in en annan för mig okänd bil in på gårdsplanen. Jag tycker det ser ut som den är norge registrerad. Med andra ord förväntar jag mig att få höra norska från föraren. När det dröjde ett tag innan föraren steg ut så fortsatte jag prata med Lojz. Efter en stund kommer föraren ut ur bilen och fram till mig och Lojzan. Detta ångrar nog den stackars mannen bittert. Mannen i fråga var av utländsk härkomst, dock inte norge utan mer söderöver. Jag som just där och då är, trött, helt fokuserad på jobbet, och hör lite allmänt illa, tycker mig höra hur han säger.

- Är det du som har schäfern?

- Eh, ja det är jag. Svara jag lite lätt undrande.

- Ja, alltså var har du schäfern, frågar mannen igen. Så låter det i mina öron. Jag börjar nu bli rädd att Ådi sprungit ut i vägen för bilarna heller irriterat någon granne. Tills jag minns att han är på kontoret. Varpå jag svarar

- Nej han sitter inlåst på kontoret.

Mannen ser nu VÄLDIGT förvånad ut! Där någonstans går det upp ett ljus, mina öron omförvandlar alldeles för sent vad han sagt. Han frågar faktiskt var jag har chefen. Jag undrade faktiskt lite desperat där en sekund vad katten han ville med min hund.

Jag förklarar med knallrött ansikte att chefen inte är inlåst på kontoret utan helt enkelt inte tillgänglig. Nu kommer nästa harang med ord från mannen, som antagligen ansåg att jag gjorde skäl för ordet bimbo.

- Jag har verktiiig....

- Eh, ja, säger jag och provar med att fyra av ett leende, men fortsätter dessvärre att stirra på honom helt oförstående!

Nu griper Lojz in som räddare i nöden. Väsande från sin plats säger hon.

- Nina, han har verktyg!

- Aha, du har verktyg. Så bra

 stackars människa. Han kan ju inte hjälpa att mina två hjärnceller dansade rumba i huvudet istället för att fokusera på det som hände just då.

Låt oss säga att det iallfall roade Lojz som skrattade glatt.

Jag är ytterst tveksam till om han kommer tillbaka till gården

Jag köpte inga skruvdragare eller annat som det kunde tänkas gälla. Med facit i  hand borde jag nog inte lämnat sängen alls den dagen.

Förrvirrad, ja, hör illa, ja, gullig? Nja....

Ska nog nynna lite till Bo Kaspers, hon är så söt när hon sover....

Det är nog då jag är som gulligast!

Med hopp om livet

Nina

Inihelsike (känner egentligen för att använda mig av kraftigare uttryck) trött på saker som ska krångla. Och när jag säger saker så menar jag alltsom oftast bilar. Och då i synnerhet, mina bilar. Eller, nej nu ska jag rätta det, inte mina bilar. Bilar som jag för dagen kör. Jag kan förstå att mercan som jag under åtta långa år, misshandlade rent fysiskt, i form av obefintlig service, få byten av olja (läs inga), och alla andra oräkneliga felbehandlingar jag gav den. Jag kan förstå om den emellanåt inte riktigt ville det jag ville. Men såhär i efterhand får jag nog säga att den var fantastisk.

När sambon i veckan åkte till storstan för att jobba fick han ta "min" bil. Kvar blev hans som, jag citerar, "det inte är några bekymmer med".

Nä, heller hur!

Det hela började redan i måndags, men då får jag medge att jag hade den största (hela) skulden i fadäsen, inte bilen! Nja, egentligen började det bekymret redan i fredags. Efter att ha jobbat ett par timmar och hemfärd skulle ske de få sketna kilometrarna hem från grisarnas boning, så såg jag att det nog var dags att tanka. Men, eftersom bilen ska gå minst åtta mil på reserven och den stod på fem mil, så tänkte jag i vanlig ordning att jag tankar på Måndag när jag ska ner till Mellerud på jobb. Det jag inte riktigt tagit med i "hur långt man tar sig på reservtanken" var iskallt väder som gör att bilen drar betydligt mer vid varje start. Men se det blev jag varse om i måndags morse. Packar alla saker, samma visa som alltid, uppför trappen, nedför trappen, upp igen för att hämta något som ska med. Klar, allt till reda, startar bilen, backar bilen, bilen börjar "bluddra", bilen stannar! Fan, fan, fan, helvetes.....

Hur ska jag nu  göra. Ensam på gården, mina "vanliga" räddare i nöden inte hemma. Ringer lite bittert till sambon  som tillika med bilen inte kunde anklagas för denna snöpliga morgonstund (fast riktigt så rationellt tänker jag inte just då). Känner hur turen vänder när det visar sig finnas en dunk med lite bensin i hemma, tillräckligt för att jag ska ta mig till macken och tanka. Jag borde ha vetat bättre!

Jobbar måndag, tisdag i Mellerud samt Strömstad, hästarna sköter sig, eleverna är fantastiska. Ganska nöjd och glad i hågen ska jag packa mina saker och dra mig tillbaka till värmland igen. Nu börjas det. Bilen är död. Min chef som sett mig ge mig i kast med hans unghästar hela dagen förbarmar sig över mig (bilen) och med hjälp av hans startkablar (jag har naturligtvis inga sådana i bilen) och en annan mer startvillig bil får vi igång bilen. För att inte begå samma misstag som i måndags tankar jag i mellerud, och okej, jag medger, det var korkat att efter en dryg mil stänga av bilen. Shells personal få rycka ut med sina startkablar, åter på väg. Kommer till Åmål, in och handla. Nu har bilen gått nio mil så batteriet torde ha återhämtat sig. Ut ut affären, bil startar. Vidare mot Säffle och gymmet, tränar så svetten lackar, kommer ut, sätter mig i bilen, vrider på nyckeln. Biljävlen muttrar knappt, än mindre startar. Nu gäller det att så snabbt som möjligt ragga tag på närmsta karl på parkeringen som ser ut som han äger och ännu hellre har med sig ett par startkablar. Ett offer anländer, springer fram och blinkar med ögonfransarna, tills jag inser att jag är, svettig, har träningsbyxor, hästjackan och en stor brun mössa med tofs på, dessutom är jag osminkad och ser snarast ut som något katten släpat in (ut). Ser istället ynklig ut och får hjälp att åter starta bilen. Allt väl, svänger in på mc donalds för att få mig min välförtjänta latte. Beställer, betalar, får latten, svänger ut från mcd, kör fem meter, bilen bluddrar och sedan, den dör.....

Har såpass mycket fart att jag kommer ifrån vägen upp till infarten in till en annan parkering, lämpligt nog stannar bilen lite innan jag kommer in på den och står parkerad på en gång och cykelväg. Så himla kul!

Det är då man är oändligt tacksam över goda vänner som rycker ut och hjälper till. Nu står bilen parkerad i säffle och där kan den stå och skämmas ett tag, för den är minsann både servad och "omoljad" och massor med andra fiffiga saker som min sambo fixar med.

Med hopp om livet men inte bilen

Nina

Klar förvirring råder! Alltid! jag blir ganska ofta trött på mig själv. Det finns säkert åtsilliga tillfällen då även mina nära och kära blir trötta på mig, men det är inte samma sak! Som allra tröttast blir jag nog på att aldrig ha koll på vart mina saker är. Bilnycklar, mobiltelfon, plånbok osv... Förr, när jag hade två mobiler löste sig det ofta med att jag för det mesta visste vart jag hade den ena, då kunde jag ringa på den andra. Tänk vad förvånad jag blev den gången som jag hittade den liggandes brevid mjölkpaketet. Mjölkpaketet i sin tur stod där mjölkpaket allt som oftast står. I kylskåpet! Bilnycklarna är dock nummer ett på min lista över saker som helt mystiskt försvinner. Så även härom morgonen. Skulle iväg och jobba med de små grisarna tidigt. Barnen, som morgonen till ära var hemma och skulle avlämnas på skolan var inte jätte behjälpliga denna morgon. Stönade mig upp ur sängen vid halvsju (inte supertidigt, men nu var jag trött ändå) Väcker barnen som sätter sig under en filt i soffan och tittar på tv. ut i stallet. Försöker att få ut hästarna på den underbara isgatan som bildats på vägen till hagen, utan att både jag och djuren slår oss sönder och samman. In, kaffe, frukost till samtliga. Även hunden som har fullt upp med att skälla ut gårdens osynliga katter varje morgon fick sin frukost serverad. Sen börjas det.

- Snälla barnen, sätt på er kläder, borsta håret så är ni klara när vi ska åka.

- Ja mamma.

Dricker kaffe, kollar mailen. Pratar med barnen.

- Elvira, har du borstat håret.

- Nej, jag hittar inte borsten.

Letar efter någon av hushållets alla borstar. Hittar tillslut en som nog är avsedd för en barbie och frågar dottern om hon inte kan använda den.

Efter viss argumentation, visar sig borsten tillslut. På ett stället borstar inte borde bo på.

I god tid kommer nästa stridsfråga.

- Var nu snälla och sätt på er ytterkläder så vi kan åka.

- Ja mamma.

- Mamma, mina skor är blöta!

- Ta då stövlarna.

-Går inte, de är hos pappa.

Suck och pust, vad gör man? Jo, man skickar helt sonika iväg barnet i pjäxor till skolan (inte slalom vill jag poängtera) Sonen var lika nöjd för det.

Alla i bilen.

- Men vad... FN, vart är bilnycklarna. Inte i bilen (där de brukar vara).

Det värsta med det här är att jag inte har någon annan än mig själv att skylla på. Barnen rycker inte ur bilnycklarna. Nu börjar det. Upp för trappen, de ligger nog på köksbänken. Inte det. Ner för trappen. De är nog i jackan jag hade igår. Inte det. Upp för trappen, vart i hela världen har jag lagt dem. Detta pågår så ett par minuter. Inte kunde jag komma ihåg att jag av någon OUTGRUNDLIG anledning lagt dem i nyckelskåpet! Det händer ju inte! Jag måste ha något slag ordningsamt spöke som på ett diskret sätt försöker säga mig något.

Tror ni det hjälper. Nä, knappast, imorse var de inte där de borde vara, och vart de är, ah, jag hittar dem nog sen!

ha det gött! Nina