Jag ska inte sticka under stol med att jag har njutit av decembers månads relativa lugn. Att slippa resor under en period är vansinnigt skönt. Nu börjar det dock så smått att öka med träningar, tävlingar och häst jobb igen. Trögt att komma igång med rutinerna, men gött när det väl är inrutat igen.

Apprpå resor. När man kör cirkus 7000 mil om året så är det väldigt praktiskt med en bil som fungerar. Det har ju hänt, en gång, kanske två (?) att min (a) bilar inte riktigt har samma inställning till det där med att starta som jag har. Häromdagen blev det dock lite pinsamt. Torsdag förmiddag. Klar tidigt hos grisarna, åker direkt hem för att hinna mocka stallet. Jag lyssnade i vanlig ordning på en bok i bilen. När jag parkerade vid stallet så var det ett väldigt spännande kapitel så jag lät radion vara på. Stallet tar ju bara 15 minuter att göra så inte tänkte jag på att batteriet kunde laddas ur. Rätt som det är tystnar emellertid radion. Lite konfunderad går jag till bilen och kollar på stereon. Död! Fan, provar att starta bilen. Död, inte en tillstymelse till liv. Ringer sambon, riktigt irriterad över den värdelösa bilen som inte klarar av att stå med radion på i en kvart. Konstigt tyckte sambon som dagen till ära är på jobb och inte alls kan rädda mig ur denna situation. Får tag på Persson, japp hon har startkablar och lovar göra en utryckning. får även tag på Roine och Pelle som även de anländer. Under tiden som jag väntar på dem ställer jag mig i duschen för att få bort lite grislukt. Rätt som det är hör jag Roines röst i huset.

- Du Nina, om du vill ha besök av oss kan du bara säga det. Bilen startade ju direkt vi vred på nyckeln.

Det är inte möjligt! Vilt svärandes kommer jag ur duschen. Vid det här laget har även Nina P anlänt.

- Jag lovar, den startade inte.

Nu är det ju så att det är en automat. Om man inte sätter växelspaken i parkeringsläge startar den inte.... Hm, hoppsan...

Till en helt annan sak. Har ni sett filmen Crocodile Dundee? Där går Australiensarna på så kallade "Walk Abouts" i vildmarken. Det gjorde en av "mina" suggor i fredags oxå. Åkte och fikade hos en av mina vänner som står ut med grislukt direkt efter jobbet i fredags. Hon bor bara en kilometer ifrån gården där jag jobbar med grisar. Efter en stund var det dags att avlägsna sig för att hämta upp dottern från skolan. Döm om min förvåning när jag längs vägen möts av en gris. En stor gris! Och inte en av det vilda slaget, utan en av våra suggor. När man väger 300 kilo och har modell taxben borde det vara en fysisk omöjlighet att hoppa ur en upphöjd box. Att sedan öppna två dörrar för att ta sig ut borde heller inte vara så lätt om man nu betänker att man är en gris. Detta har emellertid ingen talat om för fru gris. Glatt travande kom hon utmed landsvägen en bra bit från stallarna. Jag vet inte vem som var mest snopen. jag som inte förväntade mig att se henne där, heller hon som nog inte räknat med att träffa mig där, utanför arbetstid!

Nu ska jag inta soffan. Imorgon väntar en timma på gymmet sedan blir det jobb under veckan. äntligen har den eländiga sjukan som gav mig feber och noll ork behagat försvinna.

ha det gott där ute alla glada!

Nina

Jag älskar nyår. Inte så mycket kvällen i sig, den spenderar jag helst med människor jag älskar och bara njuter, fest eller inte. Men varje nytt år innebär ju att livet kan gå vidare. Man kan få göra avslut och, framförallt, man kan börja på nytt. Jag knyter ihop säcken och kastar det som inte varit bra bakom mig, det som varit bra sparar jag i en vrå och tar fram för att  njuta av när jag behöver det.

Som alltid har det hunnits med en hel del under ett år. Detta året har varit fyllt av nystarter på flera sätt. Den första omvälvningen var i februari. Jag insåg att hjärtklappningen jag haft ett tag inte riktigt ville ge med sig. Iväg till vårdcentralen i nysäter där jag har turen att träffa en läkare som faktiskt lyssnade och undersökte mig utan stress. En riktig spark i baken blev det. Kolesterolet var högt, blodsockret sköt iväg. Läkaren tittade helt lugnt på mig och frågade vad jag hade sagt till om någon hade kommit in med en häst som hade ont i knäna och hade risiga värden (han förstod nog att det var den enda liknelsen jag skulle gilla). Tja, vad säger man. Dags att minska fodergivan och öka på motionen. Sagt och gjort. Träning och nyttigare mat. Nu är eländiga 20 kilo borta från kroppen, så även hjärtklappning och dåliga värden.

I Maj var det så dags att ta ett annat stort beslut. Efter fem roliga år på ridklubben i Mellerud insåg jag att jag faktiskt inte tyckte det var roligt längre. Sena kvällar, ingen tid för barnen och ett ständigt jagande för att få tillvaron att gå ihop fick tillslut orken att tryta. Tack alla som hejjade på när det var dags att bli egen helt och hållet.

Livet har i stort varit bra 2010, jag har alla mina vänner, min familj och djur omkring mig. De som betyder mest (ni vet vilka ni är) finns där.

Så alla vänner, elever, föräldrar och mest av allt min egen familj, mamma och pappa. Vi ses 2011, tillsammans ser vi till att det blir ett minnesvärt år!

Jäkligt segt att gå upp ur sängen klockan fem på morgonen. Först döda telefonen som är på ringning innan sambon vakanr. Om man tillåter sig att snooza en gång så vaknar nämligen en till i hushållet. Det är inte något av barnen, det är hunden. Då tassar han in i sovrummet med fullfart. Ställer sig vid min sida sängen och glor. Begår man då det fatala misstaget att öppna ett öga, så utbryter det stora slick "duharäntligenvaknat" kalaset.

Med andra ord, imorse när alarmet ringde så stängde jag av det snabbt som attan och gled graciöst ur sängen (det där kan ha varit att överdriva något). Efter att fötterna landar på golvet kommer det fruktade tillfället, ta av täcket från kroppen och släpa sig in på badrummet. Varje morgon när det mest akuta morgonbehovet ska uträttas önskar jag mig under vintertid bara en sak. En toasits av något annat material än det vi har. Plast hade fungerat fint, för det porslinsliknande eländet vi besitter, vill man inte placera  en varm bakdel på. Ni har väl sett hur det går om man provar att slicka på en lykstolpe den här tiden av året. Skulle ni som av en händelse missat detta kan jag, som den snälla människa jag är upplysa er om att tungan fastnar. Ungefär så är det med vår toasits. Nu menar jag INTE att jag slickar på den, men den är så kall så sätter man sig ner tungt riskerar ändalyckten att frysa fast. Inte trevligt alls. Efter att ha stränat låren lite genom att stå så att bakdelen hamnat en centimeter ovanför sitsen så är det bara att ta sig an uppgiften, hitta kläder i garderoben utan att riva ner allt annat.  De som sett vår garderob förstår genast vilket bekymmer det kan vara. Inte för att garderoben i sig är ett problem, det har mer att göra med sorteringen av kläder i den. Nästa moment är den att be en stilla bön att bilen startar på morgonen, eftersom min tummer med herren är begränsad i bilvärlden är det lite av ett lotteri. imorse var den dock snäll och startade utan att gnissla (kan berott på motorvärmaren. Väl på jobbet så har bilen precis blivit sådär härligt varm och när det står minus 26 grader på termometern funderade jag allvarligt på om jag inte bara skulle sitta kvar.

Efter en stunds funderande på hur synd det var om mig som var tvungen att gå ut så sprang jag emellertid in till omklädningsrummet och bytte snabbt om till "grisakläderna". I stallarna är det varmt och skönt så där är sedan allt gott och väl. Men, det finns ju alltid ett men. Eftersom det är så sabla kallt ute så har utfodringen till grisarna i lösdriften frusit. Med andra ord, förmiddagen ska avslutas med att köra ut foder till de små där. in i omklädningsrummet igen. Letar desperat efter min mössa som försvunnit spårlöst. Skiter i mössletandet, ut och fylla kärran med foder. Går 30 meter med kärran då jag tror att fingrarna förfrusit. in i omklädningsrummet igen, letar efter varma handskar (de jag har är tunna ofodrade. Hur jag än söker finns inga att finna. Men, återigen ett men. På tvättställningen hänger chefens nytvättade ullstrumpor. Och eftersom de flyttat till ladugården är de behäftade med ett litet fel, det är hål i hälen. Med andra ord, de fungerade utmärkt som tumvantar. Så, efter lite tragglande sprang jag 100 meter med full skottkärra, iförd strumpor på händerna, lagårdskläder och en gammal väst, samt en snygg röd keps. Det är vid sådana tillfällen jag är glad att min mamma och hennes kamera inte är i närheten.

Nu ska jag krypa ner i soffan med sonen en stund och titta på draktränaren. Mina öron har nu tinat upp och vantar står nu vid sidan av ny toasits högt upp på önskelistan!

Det är kul med vinter :-)

Nina

Det är likadant varje år. När vännerna börjar sin julklappshandel i början av november (några redan i oktober) så har jag fortfarande inte insett att det kommer bli jul i år igen. När det är sisådär en vecka kvar börjar det gro en liten tanke om att det kanske är dags att börja införskaffa lite julklappar. Då kommer nästa bekymmer, hitta en ledig dag utan barn att göra inhandlingen på. I år var jag ute i ovanligt god tid. En hel vecka innan självaste dagen packade sambon och jag in oss i bilen och drog mot Karlstad. Väl där var det så bara att ge sig in i havet av alla andra som (antagligen) precis som mig insett att det började bli bråttom. Det är en konst att på parkeringen inte köra över stressade pensionärer, mammor med barnvagnar och kundvagnar samtidigt som man naturligtvis letar efter en parkering så nära ingången till affärerna som möjligt, Gudbevars om man skulle behöva gå mer än tre steg i onödan! Efter ett riktigt maratonrace blev vi emellertid klara med våra bestyr och kunde åka hem. Helt slut båda två.

I måndags var jag med på skolan och kollade på barnens luciatåg. Efter det skulle det, hör och häpna, julpysslas. Japp, jag skulle minsann tillsammans med fler entusiastiska föräldrar pyssla. Jag är inte riktigt den pyssliga typen. Jag trasslar obönhörligen in fingrarna i all tråd av olika slag som det ofelbart ska träs små,små kulor av olika slag på. För att sedan snurras ihop till diverse olika konsnärliga små saker. Mina fingrar tycks vara skapade för helt andra ändamål än just detta. jag drog en lättnadens suck efter lunchtid då jag fullgjort mitt uppdrag. Kanske kan man införa någon form av träslöjd till nästa års pysselstund?

I helgen avslutades årets utställningssäsong med hamiltonstövarna. Det hökk på att bli årets miss. Jag var helt till fullo inställd på att utställningen var på söndag. Min mor som inga nerver har brukar ringa ganska frekvent dagarna innan utställning och tjata om diverse ting (mestadels om hur god tid vi måste ta på oss). Jag reflekterade alltså inte speciellt mycket över att hon ringer i fredags och är bekymmrad över när jag måste lämna nysäter, för att vara i Väse strax före fyra på morgonen då bussen till utställningen skulle gå. Jag är då fortfarande helt inställd på att vi pratar om fyra på morgonen (okristligt tidigt) söndag morgon. Jag småsippar på mitt glas rödvin när tanken slår mig så jag frågar.

- Det är väl på Söndag vi åker?

- Nej, det är ju imorgon, svarar modern, antagligen ganska nöjd över att ha fått vatten på sin kvarn, att det är bäst att kolla att jag kan hålla tider. Den här gången var jag ju faktiskt ett helt dygn fel....

Rödvinet var det bara att hälla ut i slasken (eller i sambon) för nu var det bara att planera att uppstigningen ur sängen fick ske klockan halv två på natten, för att åka mot Väse och sedan vidare mot Stockholm.

Allt gick som det skulle med resan och dagen spenderades i Stockholm, Älvsjömässan närmre bestämt, där vovvarna blev BIR och BIM. Fatou avslutade sedan med att bli grupp femma. Ett bra avslut helt enkelt.

Nu ska jag ta tag i resten av "att göra listan" innan jul!

Jag är faktiskt ganska morgonpigg. Fast som alla vet så är det ju lite olika det där med vad man anser är tidigt och inte. Bland mina vänner är jag ganska överlägsen vad det gäller att studsa upp ur sängen på morgonen. Men så finns det ju folk  omkring en som är ännu mer morgonpigga. Och är de inte det av naturen, så får de hjälp av sina fyrbenta vänner. En sådan person är min kära mor. Modern är förvisso morgonpigg av naturen. Men har de senaste åren även fått hjälp av fyra stycken perverst pigga stövare. Varför gnäller jag över detta då? Jo, för detta kan drabba (drabbar) även mig. För det mesta har jag klivit upp någon gång mellan sju och åtta alla dagar i veckan. Men om, bara om, jag har den stora fräckheten att ligga kvar och "gona" mig i sängen efter åtta. Då händer det, nästan ofelbart. Mamma ringer. Och vill något väldigt viktigt, fast, när hon tänker efter så har hon glömt bort det för tillfället. Men eftersom jag ändå är vaken kan det ju finnas något annat att dryfta. I Söndags var vi på lite utställningsäventyr i Norge. Då vädergudarna bestämde sig för att visa sig från sin sämre sida så blev det till att inkvartera mor samt de två utställda stövarna (nordiska vinnare blev de) i gästrummet över natten. Gästrummet ligger vägg i vägg med vårt sovrum. En liten ynklig spånskiva är det enda som skiljer rummen åt. Vad händer kl 5 på morgonen. Jo, Fatou (superdiva) tycker att det sovits klart. Börjar vifta på svansen. Slår den i väggen. Intill min huvudkudde.  Det hjälper inte med en spånskiva emellan. Man vaknar ofelbart. Inte bara jag vaknade. Ådidådi shäferhund, för natten inkvarterad i sovrummet vaknar också. Och nu vill ådidådi upp ur sängen. Det vill inte hundens husse som håller i honom i nackskinnet. Ådidådis husse missar emellertid hunden en aning och sätter sin armbåge rakt i mitt onda knä. Ådidådis matte inser att innan hon har ihjäl både sambo och hund är det bäst att stiga upp ur sängen. Detta resulterar i att hundar rastas kl 05.30 på morgonen i tofflor, mössa och morgonrock. Ute visar tempraturen ynkliga 15 minusgrader. Fast det var ändå bättre än en morgon för ett par veckor sedan, då fick jag också hjälp att ta mig ur sängen väldigt tidigt. Ådidådi försöker desperat få liv i mig vid halv fyra snåret på morgonen (så morgonpigg är jag inte) när jag i dvala hör att han rantar upp och ner i trappen, tar jag mig i kragen och masar mig upp ur sängen. Snabbt på med morgonrocken. Då hör jag det. Ett skvalande ljud. Stackars hunden kan inte längre hålla sig utan han sitter i trappen och kissar. Fan, snabbt ner för trappen drar med mig hunden ut genom dörren. Snabbt in igen, måste ha på mig ett par skor (10 minus ute) innan hunden får för sig att dra en repa runt gården på morgonen ylandes. In med fötterna i sambons jättestora vinterskor. Hund börjar glatt skälla utanför. Slänger mig ut på trappen, då ett "chippande" ljud hörs. Från mina skor. På väg ut genom hallen har den kissande hunden prickat sambons båda skor. Dessa skor som vid detta tillfälle sitter på mina bara fötter. Halv fyra på morgonen, iförd morgonrock och kiss skor springer jag ut på gräsmattan för att fånga in hunden som glatt tycker att det är dags att gå upp och leka tid. Låt mig sova!

Ha det gott

Den söta lilla flickan vägen? Hur många gånger har man inte skrikit med i den sången under tonåren. Efter ett par öl tycker man den är bra, riktigt bra. Fast nu, nu hade nog texten "Vart tog party tjejen vägen" passat betydligt bättre. Igår spenderade jag en dag i trollhättan på tävlingar med ett gäng härliga elever. Upp halv sex, inser att vädrets makter inte är på min sida. Efter att en lång dag med bra resultat av ungdomarna styr jag bilen hemåt. I Mellerud piper det till i min telefon. Madde och Disa undrar om jag inte vill hänga på dem ut. Nu hade jag barnen så det var oavsett orken inte möjligt. Men efter närmare eftertanke inser jag lite bittert att det inte hade spelat någon roll. Jag var helt enkelt för trött. För trött! Det hade faktiskt för något år sedan inte varit ett vokabulär jag tagit i min mun. Man blir aldrig för trött för att gå ut! Men jo, faktum är att party ådran har sinat, tillfälligt hoppas jag. För inte kan det väl vara så att åldern spelar någon roll. Det händer att jag får åldersnoja. För ett par mornar sedan vaknade jag upp och insåg att jag snart är 40. Efter ett par djupa andetag intalade jag mig själv att jag ju nyss fyllde 31 så egentligen står det ingen ko på isen, än....

Nej, under vintern när det är lite mindre jobb ska jag nog göra en liten undersökning tillsammans med vännerna för att kontrollera att jag fortfarande kan dansa på borden och bete mig i största allmänhet igen.

Veckan har bestått av massor av jobb. Grisar under förmiddagarna och träningar under kvällarna. Ådi "olydnadshund" har varit med och förgyllt en del av dagarna. Verkar som han för tillfället gett upp sin passion, bada i gris dyngan. För ett par veckor sedan när jag precis skulle sluta och ropade på lilla hunden kommer han lyckligt från dyngstan med en misstänkt hinna av brun sörja över kroppen. Efter ett par sekunder inser jag att hinnan är grisbajs. Tricket är nu att få in hunden i bilen utan att han hoppar fram till baksätet. Måste skaffa galler eller bur. När jag lyckligt kommer hem efter fem minuter med hund längst bak ser jag vad jag missat. Sambon som varit på ett barndop hade av någon outgrundlig anledning lagt sin kavaj plus kavajbyxor längst bak i bilen. Lite korkat kan man nog tycka, för har man levt med mig ett år (en månad borde räckt) så inser man att det där med att städa och hålla ordning i bilen inte är ett av mina paradnummer. Resultatet är nu att inte bara hunden stinker. Jannes finkläder lutar heller inte hallonbåt. Nästa trick är nu att få med hunden upp för trappen och in i duschen innan han hunnit sprida mer oreda omkring sig. In på toaletten med hunden, stänga dörren, av med kläder, in med hund i duschen, skrubba hund. Ut med hund, skrubba sig själv. Sedan är det bara att rensa allt som kommit i vår väg under denna inte allt för långa kamp om vem som bestämmer vilket shampo vi använder i hushållet. Schäfern, som nu inte längre är en liten gullig ulltuss lyckas på denna korta tid ställa till med en hel del oreda när han ilsket rullar omkring med sin blöta päls på diverse ställen. Nästa gång ska jag komma ihåg att stänga dörren till vårt sovrum, dit han sprang in och hämdtorkade sig på min sida sängen. Nästa helg ska jag hinna med att både vara i trollhättan och hjälpa lite adepter samt åka med och visa mamas hundar på nordisk vinnar utställning i norge. Att åka dit kan bli ett äventyr i sig. Sist vi åkte dit, till Oslo närmare bestämt så frågade jag modern när vi passerat årjäng.

- Du har väl en vägbeskrivning med mamma?

- Nej, men vi hittar nog.

Hm, hur svårt kan det va? Vi ska ju bara till lilla staden Oslo, förvisso skulle vi till Bjerke travbana, dit är det väl ändå skyltat, optimisternas morgon kan man nog säga. För skyltat var det inte! Det hela slutade med att vi något stressade fick stanna vid en mack, där en helt inkompitent idiot till kassörska inte kunde slå i vare sig telefonkatalog eller få fram en stadskarta över oslo eller få fram ett nummer till taxi. Efter lite krångel fick modern fram ett nummer till en taxi som fick köra framför oss och guida den sista biten. Kan väl tillägga att det finns inte på världskartan (eller stadskartan) att vi hittat dit själva! Så med hopp om en bra vägbeskrivning till helgen ska jag nu ta tag i hemmet, som förvisso inte luktar gris, men man kan tro att här bor ett gäng!

Nina (den forna partyprinsessan)

Är väl kanske ingen höjdare. Nu finns det ju väldigt olika referenser om vad som luktar gorr och inte. En av mina absoluta favoriter är att sticka näsan i pälsen på en sommarvarm häst som står och mumsar gräs på betet. Få saker luktar bättre, är dock medveten om att det finns många (som iochförsig har fel) som inte håller med. Att man efter jobbet hos grisarna har en mindre angenäm odör är däremot ett som är säkert. Detta med gris doft har dessutom den intressanta egenskapen att det inte alltid är lätt att få bort doften (stanken). Många gånger efter jag jobbat så bär det efter en dusch med omedelbar verkan av till gymmet. Jag skurar mig med diverse olika tvålar och krämer och likförbannat när svetten börjar rinna så känner jag det. Grislukten som satt sig i porerna börjar illvilligt att sippra ut. Lite diskret försöker jag se mig om med en besvärad min på de andra som oxå sliter i sin anletes svett i förhoppningen att de ska tro att jag spanar efter människan som luktar pyton. Inte blev det bättre förra veckan när jag åter drog ner till gymmet förr att slita bort lite av kärlekshandtagen. Inte nog med att den lilla pikanta doften gjorde sig gällande. När jag började lyfta lite tyngder för att motarbeta gäddhänget som av någon anledning finner det okej att växa under musklerna. Då känner jag det. Någon luktar svett! Ser mig omkring för att hitta vederbörande. Jag inser att det är minst fem meter till nästa person. Hm, vart kommer det ifrån. Det kan väl inte vara??? Jo då! Plötsligt slår det mig. Jag hade lite bråttom och i hastigheten så har deon helt ramlat ur det överbelastade minnet! Med andra ord, jag är en omkringvandrande, illaluktande lätt flåsande varelse med både gäddhäng och "lovehandels".

Det blir inte alltid som man tänkt sig!

Nedärvt min mindre ordningsamma sida till min son. Efter lite allmänt trassel så insåg jag i veckan att om jag skulle följa med ett gäng elever till Borås och Änglahoppet. Då skulle jag få packa in båda barnen också. Elvira, som tycker att hästar är skojsigt värre hade inga invändningar mot detta. Sonen funderade en stund och tyckte väl att det hela var okej när jag framställde det som en liten minisemester för dem. Efter att ha skött om ett par små grisar (ett par hundra stycken) på torsdags förmiddagen så packades väskor och barn in i bilen. Den vanliga kontrollen (vilken kontroll?) att allt kommit med genomfördes. Det vanliga, fan, jag har visst glömt.... genomfördes. Sedan kom vi iväg. När jag svänger in på parkeringen till Borås ridhus och ber barnen att sätta på sig jackorna för det är kallt ute piper det till från baksätet.

- Mamma, jag har glömt jackan hemma. Morr och suck. Inte mycket att göra något åt. Eftersom jag för engångs skull rensat ur bilen låg den sedvanliga högen med reservkläder till barnen inte i den. Vad har man för glädje av att städa ur då det alltid är saker som behövs i den glömska familjens liv som rensas bort? På med en av mina stora och någorlunda varma tröjor på sonen och sedan ut.

Anländer efter en stund senare till helgens boende. Camping med delar av familjen Jonason Sterner. Lyckligt slänger sig barnen ut ur bilen plockar fram cyklarna och ger sig iväg. Efter en stund kommer de in, ger sig åter ut. Kommer in, varpå Carl frågar.

- Mamma, har du sett min mössa?

Jag VET att han hade den på sig när han kom in i bilen innan vi åkte till campingen. Men, spårlöst borta är den. För att citera Madde, "det är könstigt".

Inte nog med att jag har en tvättmaskin som systematiskt smaskar i sig mina, sambons och barnens strumpor (den ena i varje par) nu krubbar den jäkla bilen i sig mössor!

Så kom tävlingarna igång med allt vad det innebär. Nervösa föräldrar, mer eller mindre nervösa barn och, hm, en väldigt (alltsom oftast) nervös tränare. Inte lätt att vara med mamma på jobbet när hon konstant springer runt på banan, framhoppningen och ja, springer runt i största allmänhet. Nu är vi hemma. Barnen sover sött i sängarna. Alla har varit kanon under helgen, barn, elever och föräldrar. Nu ska jag pusta ut och rensa hjärnan en stund! ha det gött!