Den värsta tiden på året är här! Jag avskyr november, okej, jag vet att det är sista oktober men det hjälps inte. Imorgon är värsta månaden här. Nu längtar jag, tro det heller ej, efter att det blir Januari. Vän av ordning skulle kanske säga att det ät både kallare och mörkare i Januari och det kan förvisso vara sant. Men, då är vi på rätt sida av året. Nu är varje dag en kamp att hålla höst deppet stången. Igår kom jag på att ett bra sätt att jaga undan demonerna förmodligen var att träna (när jag nu var ledig i helgen). Gymmet stängt, då får man komma på andra fiffiga lösningar. Efter lite funderande så tog jag med mig hunden och åkte till eljusspåret, nu ska det minsann börja springas. Och tro mig. Demonerna flög all världens väg, jag hade fullt upp att hinna andas in syre kan man säga. Det var några år sedan benen sprang frivilligt. Ådi fungerade bra i syftet att emellanåt dra matte framåt, tur han inte har strypkoppel. Efter ca 3 kilometers springande satte jag mig ganska nöjd (och ganska flåsig) i bilen och drog hemåt igen. Idag får jag nog erkänna att mina ben inte riktigt känns lika smidiga som vanligt (om de någon gång är det) lite ont gör det här och var. Till veckan är det fullt schema igen, gym och jobb hela veckan, ledig Måndag nästa vecka igen och därefter är det jobb tills fredag igen, då hinner man iallafall inte känns av höstdeppet alls. Nej nu tar vi sats och hoppas att november går snabbt. December glömmer vi av och vips så är det Januari igen...

Ha det gött alla där ute....

Förföljd tror jag! Tar återigen och styr bilen mot säffle och gymmet igår. Tidig morgon, bara jag och tomten är vaken (nej, okej tomten är inte vaken än). Kommer nästan hela vägen fram, vad händer då? Jo, vid vägkanten, skymd bakom en kurva står det återigen en liten polis! Och vad vill den lilla polisen då? Prata lite med Nina. Ja det är klart han vill. Bara att blinka in och återigen blåsa och konstatera att allt är som vanligt. är de ute, blir jag stoppad. Min vana trogen ringer jag omedelbart min kära moder, som har haft körkort i hundra år ( det där kommer jag få äta upp). Hon suckar och konstaterar att ordningen är återställd igen. Efter gymmet provade jag en ny väldigt trevlig grej! Jag och sambon åkte till Karlstad, närmare bestämt Bergvik. Efter mycket list (kvinnlig sådan) sattes han hos frisören medan hans visa kort och jag gick på en dejt.

Nu är ju shopping inte riktigt min avdelning utan det brukar behövas lite goda vänner som hjälper till. Nu fanns det inga sådana och förstastoppet i klädaffären förlöpte utan att några större skador på jannes konto förekommit. Men, sedan kom jag in i affär nummer två. Iförd Jannes slitna jeans en urtvättad arbets tröja och häst jacka så väljer oftast biträdena i affären att ignorera mig(förmodligen avfärdas jag som hopplöst fall) utom Camilla i mellerud som är van utstyrslen. Nu var det emmellerid ett biträde som förbarmade sig över mig, kanske i hopp om att frälsa mig, vad vet jag. Och den bruden visste vad hon gjorde. Efter det hade jag kommit igång riktigt bra sedan gick det både snabbt och lätt att handla. Tur att Janne inte färgade håret eller något liknande tidsödande projekt då hade hans kort brunnit upp!

I samma anda fortsatte jag idag. Klippning av slitet hår stod på schemat. Ny frisör som mycket entusiastiskt tog sig an uppgiften "gör om människan". Den klippning jag trott skulle kosta billigt och ta ca 40 minuter tog i själva verket två timmar, vilket resulterade i ny färg (blondare) kort hår, massor av hårprodukter som jag inte riktigt vet hur man hanterar samt en synnerligen  saltad räkning. Ja, det går ju inte alltid som man tänkt sig.

tjohopp på er!

Dags att dela med sig av vardagens tokerier igen. Som bloggare betraktat är jag tämligen värdelös om man tänker sig att det kommer att bloggas varje dag. För det kommer det inte. Utan precis som på förra bloggen skriver jag helt enkelt när och om jag känner för det. Livet har förändrats något denna hösten. Jag slutade ju som bekant på ridskolan i somras. Tanken var mindre antal jobbtimmar. Där gick det eventuellt lite galet. en, målet att få fler timmar med barnen har lyckats vilket trots allt var huvudsaken! Vad har då hänt sedan sist.Jo, ni som följt med tidigare vet ju att det där med att bli stoppad av polisen är lite av min grej. Så även idag återkommer till detta.

Vaknade med en enorm lust att träna på gymmet, nej det var en lögn, men gårdagens intag av pizza orsakade viss ångest som bäst dödas av ett pass på crosstrainern. Crosstrainer, detta djävulens påfund. Vi har alltid en liten debatt den och jag. Det börjar med att jag glor på den och säger tyst, glöm det, jag ska umgås med löpbandet. Ånej, det ska du inte viskar den illvilliga maskinen. Upp med dig nu din otränade klump. Åja, du ska inte tro att du vinner över mig förmedlar jag irriterat tillbaka. Du ska se, jag har vilat mig i form hela helgen idag orkar jag mer än du. Denna tanke håller i sig när jag kliver upp. De första fem minuterna går fint. Jag känner mig som en vältränad superatlet där jag står och jobbar. Åtta minuter allt är lugnt jag är oövervinnelig! 10 minuter, jag är nästan död. Jag funderar på att lite i smyg be gymägaren att höja musiken så inte de andra kan lyfta tyngder ikapp med mitt flåsande. 12 minuter, det är inte sant, undrar om jag inte har lite nageltrång som gör att jag kan kliva av? Sedan fortsätter passet med övriga mycket trevligare maskiner, nåja en del i allafall.  Väl gymmad och klar beger jag mig mot mc donalds för en välförtjänt latte. Det är då den välbekanta synen av en polis möter mig. Eftersom det i min värld är helt osannolikt att jag inte blir invinkad (41 gången idag på 12 år) så blinkar jag snällt in medan jag mentalt går igenom listan, nykter, ja, bra däck, ja, alla ljus fungerar, ja. Efter att ha blåst lydigt på order så fick jag åka utan att ha fått en anmärknig på något. Måste nästan firas! Nej nog för idag. Får återkomma med mer annan dag, och mamma, jag vet att det med största sannolikhet förekommer stavfel, små och stora bokstäver både här och där men vet du? Det struntar jag i :-)

Tjo på er!